ABYZMNSKLD

Idag känner jag för att publicera en av de mest förvillande texter jag påbörjat. En av många texter jag verkligen inte är stolt över.

Vinden lekte med snön som virvlade omkring. Kastade ner den, fångade upp den och slängde sen iväg den igen.

Den mörka natthimlen var täckt av moln, men månen speglade ändå sitt ljus i den lilla sjön. Vågor dök upp och ner medan träden prasslade, långt i fjärran kunde man höra bilarnas motor som fick dom att brumma fram, högljutt och fort.

Men hade man lyssnat lite till hade man hört musiken, musiken som spelades i den lilla radion, skratten och ropen från ladan där folk dansade runt, runt. Just där, där glädjen byggt sitt lilla bo, fanns även flickan som satt ensam högt uppe på höbalen. Hon hörde inte musiken, hörde inte skratten, såg bara människor som flöt samman och snurrade runt.

Hon såg inte längre någonting, utan blundade stenhårt. När hon öppnade ögonen igen fanns inget kvar längre. Ingen hade sett henne.

Betong golvet var fullt av hö och skräp. Musiken hade tystnat, och människorna var borta.

Flickan satt kvar tills de leriga fotavtrycken torkat på marken, och solen åter stod högt utanför. Hon kände ingenting. Kände inte sorgen som andra skulle ha gjort, kände inte ensamheten. Närmaste hus låg flera kilometer bort. Hon visste att ingen saknade henne, för då skulle hon inte sitta här, ensam.

Men hon brydde sig inte. Hon tänkte inte.

Men ändå förflyttade hon sig snabbt och ljudlöst, mycket elegant, till den stora öppna dörren.

Solen täcktes genast av svaga grå moln, som stannade där resten av dagen. Flickan rörde på sig, exakt lika graciöst som tidigare, och tog klivet ut ur ladan.

Molnen började nästan koka av ilska och inom kort slog haglet ner, hårt och med stora korn.

Snön låg kvar, och skulle göra det i veckor framåt. De visste flickan.

Hon sprang nu, sprang mot sjön. Sprang rakt över sjön, svävade över sjön.

Vågorna stelnade till och frös till is, men flickan halkade inte.

Det fanns inte en möjlighet till det. Hon visste exakt vart hon skulle sätta foten, visste exakt när hon skulle hoppa högre. När hon skulle springa snabbare över och sedan kunna höra ljudet av is som brast bakom sig.

Hon visste allt, utan att veta det själv. Ingen hade någonsin sagt ett ord till henne, och trots att hon varit nästa överallt, hade ingen ens sett henne.

Flickan var fri.

Jag slog ihop boken. Det hade inte stått något om flickan i boken, men ändå kände jag igen det så fruktansvärt mycket. Jag funderade ett tag och när jag kom på det blev jag skräckslagen. Det här var min framtid, min berättelse.

När jag slog upp boken ”En dröm” förstod jag det inte. Det var väl en normal roman som man brukar hitta på biblioteket. Men jag förstod, att det här var jag. Flickan var jag. 

Jag hade slagit upp sista sidan och läst på, och det som fått mig att tro det här, var epilogen.

Epilogen som berättade vem som skrivit det.

Min mor.

Jag kände en lätt knackning på ryggen och vände mig mot den blonda tjejen i röd tröja. På en lapp på hennes tröja stod först hennes namn, Angeline, och sen syntes bibliotekets logotyp.