Betongblocken.

Funderar faktiskt på att fortsätta skriva på den här. Kommer nog att bli en rätt småjobbig bok att läsa om jag lyckas avsluta den. Försökte skriva så långa meningar som möjligt (alltså helst fler än femton ord i varje mening). Har inget vettigt namn än utan heter helt enkelt Betongblocken.

Etthundratjugofemtusenetthundraåttio timmar efter klockan nollåtta femtiofyra den tjugoförsta november nittonhundranittiofyra ringer väckarklockan i det minsta sovrummet i ett av betonghusen längs med skogsvägen strax utanför Jönköping. Bredvid glasdörren som leder in i betongblocket däri väckarklockan ringde, hänger en siffra och en bokstav gjutna i brons, liksom det gör bredvid alla glasdörrar på alla gråa betonghus som ligger uppradade längs den snart asfalterade grusväg som i ett serpentinliknande mönster snirklar sig genom Betongorten. Siffrorna och bokstäverna varierar dock i kronologisk ordning från hus till hus och bredvid glasdörren till betonghuset däri klockan ringde, kan man tydligt och klart avläsa att det står Nio B. Den svarta väckarklockan i plast och stål som inhandlats från Ikea 427 timmar tidigare, hinner ge ifrån sig sammanlagt trettioåtta sekundlånga ringanden pip innan en blek hand med långa smala fingrar och sönderbitna, korta, naglar landar ovanpå klockan och därmed kommer åt en silvrig knapp i plast som på mindre än ett ögonblick får tystnaden att åter smyga sig in i det minsta sovrummet i betongblock Nio B.

  Ägaren till denna bleka hand med långa smala fingrar bär ett namn som inte uppskattas särskilt mycket och som på grund av detta faktum varit en av många orsaker till att hårda ord har kastats och studsat mot inte enbart intelligenta, levande ting utan även mot möbler så som den svarta väckarklockan i stål och plast som ännu inte har lämnat ifrån sig tillräckligt många pip för att väcka ägaren till den bleka handen. Det dröjer nämligen ytterligare fem minuter och fyrtio sekunder innan den bleka pojken i betongblock Nio B börjar röra på sig och med en suck av trötthet sätter sig upp i sängen som hans styvfar snickrat ihop, och som därför vinglar oroväckande och till slut ställer sig upp på långsidans vänstra två ben och knarrar lika högt som väckarklockan tidigare pipit.

  Med hans andra hand, som förövrigt också har sönderbitna naglar och är ovanligt blek, rufsar han om i det mörka håret - som ovårdat och slitet skriker efter en uppfräschning - och frambringar en stor gäspning som klagan över att inom kort behöva dra av sig den blekgrå t-shirten som i flera år använts var gång han krupit ner i den ostadiga sängen, som inom kort kommer behöva bytas ut till en längre modell, och därefter kliva in i duschen som står i vänstra hörnet i det lilla badrummet en våning över det rum han i etthundratjugofemtusenetthundraåttio timmar kunnat kalla sitt. Det är verkligen inte något han ser framemot eftersom duschens termostat är ytterligare en av de många saker som hans styvfar sagt sig kunna fixa men som aldrig blivit av och som till slut fastnat i ett läge bara några få grader innan vattnets fryspunkt. Ingen i familjen har dock kunnat motsätta sig att det är bästa och mest uppfriskande sättet att vakna på.