Normal.

Det här skrev jag mest för att kunna lägga grund för en framtida idé. Jag visste inte alls vad det skulle handla om, om jag fortsatte skriva på den här. Den fick helt enkelt heta Normal.

Jag satt inne hos vaktmästaren. Det var ett litet rum, helt överfullt med höga skåp överallt och på väggen precis bakom honom hängde en enorm anslagstavla överfull med nycklar och papper i blandade färger. I mitten av rummet stod ett skrivbord och vaktmästaren satt på ena sidan medan jag satt på den andra. Så fort han rörde sig flög ett papper ner från en av de många högarna som slarvigt låg utspridda kors och tvärs över skrivbordet. Jag hade redan böjt mig ner flera gånger för att plocka upp både efterlysningar och klagomål samt några mysko brev från kommunen. Det var bäst att inte titta allt för noga på sådana papper.
  ”Jane Allison” läste vaktmästaren från en lapp jag precis gett honom. Han tittade på mig. Han hade ett så där lite knäppt utseende. Mörka ögonbryn och tunt ljust hår som inte lyckades täcka skalpen. Han var antagligen runt 65 års åldern men om man bara fokuserade på ögonen kunde man knappt tro att han var över fyrtio. De var ljust blå, klart isande blå. Små hökögon som följde minsta rörelse och verkade kunna se allt. Hans näsa var lätt nedåtböjd och lika rak som en bokrygg. Han hade en rätt kraftig käke och små, tunna läppar som han nu hade pressat ihop efter att ha uttalat mitt namn. Han hade ett ärr som gick längs högra kinden. Jag kunde inte släppa det med blicken.
  ”Ja.” Jag rätade lite på ryggen. ”Det är jag.”
Det satt dessutom en stor klocka över dörren som tickade högt och envist. Jag räknade till åtta sekunder innan vaktmästaren öppnade munnen igen.
  ”Ska börja i… 9d? Hemklassrum, översta våningen i korridoren längst till höger. Skåp på våningen under …” han suckade, vände sig om, och plockade ner en nyckel från anslagstavlan. ”Skåp nummer 243. Här. Var försiktig. Hundraåttio spänn för en ny. Här har du schema.” Han sneglade upp mot klockan. ”Första lektion om tretton minuter och sju sekunder. Sjutton klasskamrater. Lärare: Adam Smith. Ska jag visa dig till skåpet så får du nyckeln där?”
 ”Ja, det skulle vara bra”, nickade jag nervöst och kände redan panik inför att träffa de andra i min klass. Jag hade varit på besök några gånger innan på skolan för att se hur det såg ut och så där, men nu skulle det verkligen bli min skola och jag skulle snart få träffa människor som jag kanske skulle känna för resten av mitt liv.
  Vaktmästaren reste sig upp. Han hade en mörkt grå tjocktröja på sig och på ryggen stod skolans namn tryckt och så hans namn på framsidan. Jonathan Davis. Han hade slitna jeans på sig också, de satt jättelöst på honom och eftersom han inte såg ut att vara i så bra kondition fick de honom att se ännu större ut än vad han kanske egentligen var. Jag började fundera på vad eleverna tyckte om honom.
  Vi gick genom tre långa korridorer innan vi gick upp för en trappa och hamnar i en riktigt ljus lokal. Det stod en del bänkar i ek placerade lite varstans i rummet och så var det ett par bord längs väggen, men annars mycket tomt. Vaktmästaren Jonathan ledde mig vidare genom rummet och upp för en stentrappa. När vi kommit upp en våning blev det påfallande mycket mer människor. Längs med höger sida följde skåp i en blekt grön nyans. En del av skåpen var öppna och det stod elever och pratade livligt med varandra. De hade säkert jättemycket att berätta för varandra eftersom det var första dagen på terminen efter ett sommarlov.
  Ibland går det liksom att se skillnaden mellan folk och folk. Efter att ha följt korridoren ut och stannat framför ett skåp – tittade jag mig snabbt runt för att försöka se hur eleverna såg ut. I det stora fönstret som var strax bredvid mitt nya skåp, satt det tre tjejer och två killar. De såg trevliga ut men väldigt överdrivna. Tjejernas ögonfransar var nästan läskigt mycket längre än mina och deras kinder lyste av brunkräm. Alla tre var blonda, men det syntes att bara en av dem var en äkta blondin.