Det är först nu, när jag sitter ner för första gången på flera århundranden som jag förstår vad jag egentligen är. Jag inser att det bara är jag kvar till att läsa det här men jag finner en tröst i att veta att min historia åtminstone finns – om än nedskriven på ett språk som de folk runt omkring mig inte kan förstå. De har aldrig sett bokstäver som dessa förut, ett så enkelt språk utan vidare grunder och att dessutom föreställa sig att det ha funnits ännu fler språk i liknande väg är ett scenario de vägrar tro på, hur mycket jag än försöker övertyga dem. Men för mig är det vardagsmat, som min egen art skulle ha uttryckt det för över tusen år sedan, en riktig bagatell. Och jag får väl skylla mina eventuella fel i svensk grammatik på att jag inte var ett ljushuvud när jag … levde förra gången. Som för att skryta lite kan jag nämna att jag överlevt den farliga färd det här folkslaget har tvingat på mig, den oroväckande långa resan som började i vad jag skulle kalla mitt hemland. Rent geografiskt existerar inte ens den landmassan längre utan den är täckt av is som brer ut sig över hela … vad som skulle ha varit hela Ryssland och norra Europa. Jag släpades från Luleå till Stockholm innan jag tinades upp (jag kommer till det) och lastades upp på en mindre varelse som svagt påminner om min tids hästar förutom de stora hornen som växer ut strax ovanför manken istället för en man och sedan det faktum att den är hälften så stor som en Shetlands ponny men dubbelt så stark. Jag red halvt medvetslös ner förbi Oskarshamn och vidare längs vad jag trodde skulle ha varit kusten men som var en enorm upphöjd landmassa som pekade lodrät uppåt och som jag antog var Gotland eller Öland i en snedvridning ställning. Jag såg på när min häst blev uppäten av folkslaget som förde mig vidare genom Central Europa och jag lyssnade när de ilsket diskuterade vad som skulle ske med mig när vi anlände till vart vi nu var på väg. Jag förstod
Egentligen ingenting, men deras språk klingade ändå inuti mig och jag vet inte hur men jag gissade mig till vad de sa och verkade träffa rätt. För mig var det ändå omöjligt att yttra mig eftersom när jag först skrikit av smärta när min kropp tänjts ut (jag kommer till det här också) hade de trott att det var mitt enda läte och blivit så chockade att de satt en stor tejpliknande pappersbit över min mun och sedan dess hade jag inte kunnat öppna den.
Tack och lov har de tagit av den nu och jag har faktiskt helt ärligt försökt att göra mig förstådd. Jag har testat att prata både på Engelska, Svenska, Franska, Spanska, Tyska och Japanska till och med trots att jag bara kan ytterst få meningar inom det sistnämda språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar