Ett liv av drömmar

Kunde verkligen inte fortsätta på den här. Fick inte fram ett ord. Fingrarna löd inte.

”Hej”, säger han.

Han har kortklippt mörkt hår. Blåa ögon. Blek hy.

”Följ med mig.”

Hans utsträckta hand frambringar en önskan om att fly med honom. Fly till drömmarnas rike. Dit bara jag når. Dit bara han når. Bakom honom förvandlas ett vitt skimmer till en vit svan som kommer närmare. Den cirklar runt oss.

Vi står inte någonstans. Vi existerar bara. Endast han är i fokus. Jag är tankarna som fyller drömmen. Fokuset.

Min hand vidrör aldrig hans. Men ändå har den gjort det. När han vänder sig om och går följer jag efter. Osynlig. Jag är inte där.

Bakgrundsljud uppkommer. Storstad. Bilar tutar, människor skrattar, ljudet av ringsignaler. Allt blandas.

”Sch”, viskar han och vänder sig åter igen mot mig. Mot ingenting. Fingret över tunna läppar. ”Se.”

Fokus på omgivningen. Ljuden tonar ut och blir till en lugn tystnad. Omgivningen visar sig. Höghus, gul taxi, övergångsställen, asfalt, himmel. Allt i rörelse. Och sedan ljudet igen. Långsamt stegrande. Allt förflyttas, allt hörs. Tyg som drar emot tyg. En van hand plockar upp en mobil och knappar in ett nummer. Klackar på trottoaren.

”Följ med mig.”

Jag existerar inte. Människor existerar inte. Bara ljud och bilar som kör utan förare. Han existerar. Han promenerar längs med gatan och stannar inte förrän han har kommit till höjdpunkten. Stadens höjdpunkt. Utsikten som slår emot honom. Staden i rörelse framför, bakom och runt om honom. Och mig.

En svepande rörelse med en blek höger arm.

”Glöm inte.”

Han är texten i en bok. Fokus på orden. Glöm inte. Glöm inte. Glöm inte.

Slår upp ögonen. Minns inte längre. Glömt.