Kompenserar för en bortglömd gårdag. Har inga ursäkter för 'det här stycket'.
Tre veckor innan jag fick telefonsamtalet, som förstörde mitt liv, hade jag en dålig dag.
Det spöregnade när jag vaknade 9.14 av att min lillasyster stod och skrek i hallen. Först trodde jag att hon var rädd för åskan som dundrade i fjärran men sedan insåg jag att det var tisdag och att resten av min klass gjorde ett historiaprov för tillfället. Moa Dahlén rusade in i mitt rum, slet av mig täcket och kastade åt mig en blek, grå, t-shirt samtidigt som hon skrek hysteriskt och svetten rann längs pannan. Hon hade antagligen tagit första bästa klädesplagg och den rosa tjocktröjan hon aldrig tidigare använt, men som var köpt för tre månader sedan, hängde ut och in från ena axeln. Hennes blonda hår var fortfarande rufsigt och kinderna rödmosiga från drömmens värme, men hennes ögon var uppspärrade till en sådan grad att jag trodde hon var galen.
”Vart är mam…”
”På jobbet”, slängde hon ur sig, ”hon väckte mig halv fem och sade att något viktigt dykt upp. Att jag kunde sova lite till eftersom vi inte behöver stiga upp förrän sju. Att jag skulle be dig fixa flingor eftersom havregrynen är slut. Att vi inte skulle glömma låsa efter oss. Och jag tänkte att klockan inte behöver ringa senare eftersom jag antagligen inte kommer somna om ändå. Vilket jag ändå gjorde och… shit... har du sett klockan eller?!”
Moa hade fyllt tolv exakt en månad tidigare, och var nu tre och ett halvt år yngre än mig. På sin födelsedag hade hon fått en parfym av mig, vilket jag starkt ångrade efteråt, den hade nämligen en ovanligt stark doft av vanilj som nu svepte in över mig och stack i min näsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar