Ljus.

Det här är en av dem längsta och sämsta som jag sparat på den här datorn. Gillar den inte alls längre.

"Vi ses" är hans sista ord innan han stänger dörren efter sig.

Kvar lämnas vi i tystnaden. Vi vågar inte säga något, vi är rädda för att bryta den spända stämningen som lagt sig över rummet.  Alla sneglar på varandra, osäkra och nyfikna. Själv sitter jag fast. För de tre små pojkarna som fortfarande gömmer sig i garderoben band fast mig med tjocka rep och tunna linor. Det var lite komiskt faktiskt, hur allting började. Fast utan den enorma katastrofen hade jag nog inte suttit här. Om det nu var en katastrof. Jag förlorade inget jag saknar.

Den sjunde maj sken solen och dess strålar flödade in genom mitt fönster. De lampor som var tända drog onödigt med energi och skadade miljön, vilket jag inte tänkte göra något för att förbättra. Vi hinner inte, tänkte jag, och fortsatte med min skiss.

  På det stora pappret framför mig hade jag med min vanliga blyertspenna ritat upp en början. En början för att den ännu inte var klar, och för att den såg ut precis som en början med en man, redo att börja springa när som helst. I bakgrunden kunde man föreställa sig hur jordbävningen urartade och fick byggnaderna att skaka. Jag är inte en duktig konstnär… jag är bara en helt vanlig kille som levt i tretton år och fem månader. Vanliga killar ritar inte bra, har man tur kan man se vad teckningen föreställer. Det kan man med min.

  Mitt rum som jag sitter i, är fyrkantigt, med ljust blåa tapeter och mörka plankor till golv. Det är här jag bor, med ett skrivbord i högra hörnet och sängen i vänstra till höger om dörren. En dörr bredvid skrivbordet leder till min garderob, innehållande flera likadana svarta T-shirts, tre par jeans och fyra tjocktröjor i olika färger. Den jag har på mig är grå.

  Jag rufsade till mitt hår lite, drog en rak linje och böjde mig dramatiskt över teckningen redo att svänga.

  "Liam! Middag!"

  Det blev ett onödigt långt, djupt spår efter blyertspennan. Att sudda kändes meningslöst men jag skulle få väck det. Men först var det mat. Mammas hemmagjorda köttbullar med spaghetti fick det att vattnas i munnen på mig. Lite extra kryddor slängde hon i ibland, så smaken överraskade mig alltid.

  Buttert tog jag två trappsteg i taget och kastade mig ner på stolen med en ilsken blick. Gaffeln låg prydligt till höger om tallriken och kniven till vänster. Jag bytte snabbt plats på dem och spetsade en köttbulle.

  "Liam?" mumlade mamma och höjde huvudet.

  Hon satt mittemot mig med min pappa till vänster om sig. Fullt upptagen av sin bok slevade pappa i sig maten utan att se mig. Mamma liknar mig mest, fast hon är blond nu. Färgat. Om inte färgen har bleknat förstås.

  "Liam? Hur går det med skissen?"

  "Bra", muttrade jag överdrivet hårt.

  "Jaha du…" fortsatte hon och började peta i maten. "Du behöver inte hjälp med något, va? Jag kan hjälpa dig om du vill. När jag var i din ålder ritade jag väldigt mycket, min bildlärare berömde mig alltid och…"

  Hon tystnade och bet sig i läppen.

  "Äh, det där har du redan hört. Inte ska du behöva höra det igen."

  Fel, tänkte jag och undrade om hon inte skulle säga det dagen därpå också. Resten av tiden åt vi under tystnad.

  Lite senare låg jag på mitt rum med musiken strömmande ifrån mobilen. Jag lyssnar på allt, från rock till klassiskt, ballader eller rapp. En av Britney Spears låtar spelades upp. Jag funderade på att byta, men när jag sträckte mig efter mobilen började det. Ett svagt pipande. Nästan som om ett billarm satt igång två gator bort.

Det trodde jag först att det var och drog till mig telefonen och stängde av låten. Det kanske var tinnitus?

  Ett starkt mullrande skrämde vettet ur mig och jag hoppade förskräckt upp. Ett öronbedövande ljud skar sig i mina öron och jag satte händerna hårt mot huvudet för att få stopp på oljudet. I en konstig diffus tanke kastade jag mig ner bredvid sängen och låg stilla med ögonen slutna. I flera minuter fortsatte det på samma sätt och ljudet blev högre och högre, mitt huvud skulle sprängas, det var jag säker på. Var det bara jag som hörde? Eller? Vart var mamma och pappa? Kvar i köket och diskade, var ett självklart svar. Men när jag av ren osäkerhet och nyfikenhet kravlat mig upp och sparkat upp dörren fanns de ingenstans. Köket var tomt, fastän kranen fortfarande stod på - en strid stråle tog sig ner mot diskbänken. De var inte heller i vardagsrummet eller i hallen, inte heller inne på toaletten eller i deras sovrum. De var borta.

  En plötsligt ljusblixt förblindade mig och en skarp smärta suddade ut alla känslor. Jag kan bara beskriva det som hände med en irriterande mening. Det blev svart.

Jag möttes av samma starka solsken som sjunde maj, förutsatt att jag inte drömt alltihop.

När jag slog upp ögonen befann jag mig någon helt annanstans än vad jag kunde minnas. Smärtan var borta, ljudet var borta, ljuset var borta… tystnaden var ljuv. Förvånat upptäckte jag att jag låg i en soffa, en bekväm en med tjocka kuddar som ryggstöd och ett långt utskjutande fotstöd. Någon (eller jag själv) hade lagt en filt över mig. Den var gul, äckligt blek gul. Jag mådde illa bara av att titta på den och såg mig runt i rummet. Inte för att där fanns så mycket att se, förutom vita väggar, vitt golv och en stor tv framför den beige soffan jag var placerad i. Ett ganska litet rum alltså. En fjärrkontroll låg bredvid mig, och jag kunde inte låta bli att le. Nu kunde jag överleva i flera veckor.

  Tv:n var inte inkopplad och förbannat drämde jag kontrollen i väggen. Batteriluckan for iväg och batteriet studsade mot väggen och rullade på golvet innan det stannade vid mina fötter. Jag var på ytterst dåligt humör eftersom tankeförmågan kom tillbaka och frågorna därmed. Vart var jag? Varför var jag här? Vem tog mig hit? Vem lade en äckligt blekgul filt över mig? Det här är helt sjukt, tänkte jag och lade mig ner på soffan igen. Fanns det ingen dörr ut?

  På grund av tristess visste jag att exakt två timmar, fyra minuter och trettiosju sekunder förflutit när det äntligen hände något. Frågorna hade ebbat ut och nu funderade jag på vardagliga saker istället. Hur många rätt jag hade på matteprovet och vad Felicia skulle säga när hon hittade brevet. Brevet jag skrivit i förtroende, där jag berättade om min kärlek för henne och hur underbar hon var, även om jag bara mött henne tre gånger i korridoren och oberört lyft ena fingret till en hälsning. Brevet var anonymt, men hon kanske hade en liten chans att gissa vem det var ifrån. Det var när jag började fråga mig själv om jag behövde duscha dagen därpå som tv:n plötsligt slogs på. Den hade tydligen klarat av mina försök att mörda den, och nu log en man i sextioårsåldern mot mig. Hans tunna, gråa hår låg slätt mot hjässan. Han hade ivriga, klara blå ögon som tittade rakt på mig (alltså rakt in i kameran), och på hans svarta kavaj satt en liten namnskylt. Det var svårt att se vad det stod men det såg ut som ett J och kanske var det ett o eller ett a efter det. Mer hann jag inte fundera förrän han sade något.

  "Jag ursäktar mig så mycket för att ni ofrivilligt hamnat här hos oss. Vi meddelar att ni alla är under kontroll och inom kort kommer middagen att serveras."

  Han gjorde en kort paus och sträckte lite på sig. "Ni har säkert frågor som ni vill ha svar på, och det har vi också. Ni kommer få svar på de flesta innan det är för sent… jag menar innan mörkret har lagt sig. Eftersom de flesta av er inte har tillgång till ett fönster kan jag meddela att det är solnedgång, lite molnigt men varmt. Oroa er inte. Allt blir bra."

  Sen var det över. Skärmen slocknade igen. Istället för att ge ledtrådar om vart jag var hade nu ännu fler frågor bubblat upp. Trotsigt och osäkert skrek jag ut dem i rummet, blandade med svordomar så de är inte värda att nämnas. Det här var för mycket. För många frågor, för mycket osäkerhet. Nu ville jag ha svar.

  Det fick jag.

  Tv:n slogs på igen, slocknade, slogs på och slocknade. Efter ett tag rörde den på sig. Chockerat såg jag på hur tv:n gled ut ur bild och