ABYZMNSKLD

Idag känner jag för att publicera en av de mest förvillande texter jag påbörjat. En av många texter jag verkligen inte är stolt över.

Vinden lekte med snön som virvlade omkring. Kastade ner den, fångade upp den och slängde sen iväg den igen.

Den mörka natthimlen var täckt av moln, men månen speglade ändå sitt ljus i den lilla sjön. Vågor dök upp och ner medan träden prasslade, långt i fjärran kunde man höra bilarnas motor som fick dom att brumma fram, högljutt och fort.

Men hade man lyssnat lite till hade man hört musiken, musiken som spelades i den lilla radion, skratten och ropen från ladan där folk dansade runt, runt. Just där, där glädjen byggt sitt lilla bo, fanns även flickan som satt ensam högt uppe på höbalen. Hon hörde inte musiken, hörde inte skratten, såg bara människor som flöt samman och snurrade runt.

Hon såg inte längre någonting, utan blundade stenhårt. När hon öppnade ögonen igen fanns inget kvar längre. Ingen hade sett henne.

Betong golvet var fullt av hö och skräp. Musiken hade tystnat, och människorna var borta.

Flickan satt kvar tills de leriga fotavtrycken torkat på marken, och solen åter stod högt utanför. Hon kände ingenting. Kände inte sorgen som andra skulle ha gjort, kände inte ensamheten. Närmaste hus låg flera kilometer bort. Hon visste att ingen saknade henne, för då skulle hon inte sitta här, ensam.

Men hon brydde sig inte. Hon tänkte inte.

Men ändå förflyttade hon sig snabbt och ljudlöst, mycket elegant, till den stora öppna dörren.

Solen täcktes genast av svaga grå moln, som stannade där resten av dagen. Flickan rörde på sig, exakt lika graciöst som tidigare, och tog klivet ut ur ladan.

Molnen började nästan koka av ilska och inom kort slog haglet ner, hårt och med stora korn.

Snön låg kvar, och skulle göra det i veckor framåt. De visste flickan.

Hon sprang nu, sprang mot sjön. Sprang rakt över sjön, svävade över sjön.

Vågorna stelnade till och frös till is, men flickan halkade inte.

Det fanns inte en möjlighet till det. Hon visste exakt vart hon skulle sätta foten, visste exakt när hon skulle hoppa högre. När hon skulle springa snabbare över och sedan kunna höra ljudet av is som brast bakom sig.

Hon visste allt, utan att veta det själv. Ingen hade någonsin sagt ett ord till henne, och trots att hon varit nästa överallt, hade ingen ens sett henne.

Flickan var fri.

Jag slog ihop boken. Det hade inte stått något om flickan i boken, men ändå kände jag igen det så fruktansvärt mycket. Jag funderade ett tag och när jag kom på det blev jag skräckslagen. Det här var min framtid, min berättelse.

När jag slog upp boken ”En dröm” förstod jag det inte. Det var väl en normal roman som man brukar hitta på biblioteket. Men jag förstod, att det här var jag. Flickan var jag. 

Jag hade slagit upp sista sidan och läst på, och det som fått mig att tro det här, var epilogen.

Epilogen som berättade vem som skrivit det.

Min mor.

Jag kände en lätt knackning på ryggen och vände mig mot den blonda tjejen i röd tröja. På en lapp på hennes tröja stod först hennes namn, Angeline, och sen syntes bibliotekets logotyp.

Flickan som var stum.

Jag tror jag skrev den här i början på sexan...

Mumlet steg när jag satte min fot över tröskeln, ingen hade tagit en notis om mig. Läraren med grått tunt hår, stod böjd framför en svarthårig pojke. Alla var fullt upptagna med vad dem höll på med.

Efter någon minut verkade en tjej lägga märke till mig. Hon hade långt blont hår och stora blåa ögon. Hon såg in i mina mörka bruna ögon och jag fick en känsla av att nu händer det. Jag vände bort blicken och insåg att mumlet tystnat.

Alla hade ögonen på mig och en svag rodnad steg på mina kinder.

Läraren och den svarthåriga pojken pratade fortfarande och en blond kille försökte få lärarens uppmärksamhet på mig. Han harklade sig högt och även fast inte läraren reagerade gjorde den svarthårige pojken det. Han såg upp Hans ögon var lika bruna som mina och hans hår lika svart. Vi skulle kunnat vara tvillingar om det inte hade varit så att jag var en tjej. Han såg snäll ut och så log han mot mig. Men så vändes min uppmärksamhet mot magistern som hade ställt sig upp, och med mörk stämma börjat tala till mig.

 ”Så. Du kom i alla fall. Lite sent, men det gör inget.”

Han fortsatte, men vände sig mot klassen.

”Det här är Melinda, er nya klasskamrat. Hon har nyss flyttat hit från Sveriges huvudstad, Stockholm alltså.”

Jag stängde av. Jag orkade inte med hans pinsamma prat. I stället kollade jag på den svarthåriga pojken. Han granskade mig, liksom alla andra.

När jag insåg det så steg rodnaden ännu mer och mina kinder var röda som två tomater.

Jag vände bort blicken igen.

 ”Eller hur Melinda?”

 Jag svarade inte, kunde inte få upp munnen som vanligt.

 ”Eller hur Melinda?” Upprepade han.

Jag fick fortfarande inte upp munnen.

Jag visste att det skulle bli så här förr eller senare.

 ”Melinda..? Hör du mig?”

Jag hörde honom, så jag nickade.

 ”Kan du prata?”

Ja, nu kom den oroväckande frågan.

Jag bara stod still som förstenad. Ville inte neka, trots att det tryckte på.

 ”Hör du mig?”

Jag nickade igen, han hade visst upprepat frågan.

 ”Kan du Prata?”

Samma fråga igen, och nu tryckte det på tills det kom ut. Jag skakade på huvudet och tittade ner på golvet.

 ”Kan du inte prata?”

Inget svar…

Han höjde på ögonbrynen och sa till resten av klassen.

”Eh…ja, jag kommer nog snart. Ska bara kolla upp en sak!”

Och så trängde han sig förbi mig och rusade genom korridoren.

Kvar stod jag och rodnade vidare. Alla var helt tysta i klassen. Inte ett ljud hördes. Mitt hjärta hade stannat och jag trodde jag skulle svimma. Men det var inte över än, jag visste att inom kort skulle han komma tillbaka och säga att han bara glömt läsa den raden som stod någonstans i mina papper, och då skulle han avslöja det uppenbara.

Just som jag tänkt det kom han tillbaka in genom dörren.

 ”Ja nu är jag tillbaka.” Sa han och flinade. ”Jag har varit på mitt kontor och hämtat lite papper om dig Melinda.” Han log mot mig.

Jag besvarade inte leendet.

”Jag borde kanske egentligen ha tittat lite noggrannare, men för idag är jag bara vikarie. Jag heter Per, Melinda. Förlåt för min dumhet.” Han log stort. ”Klassen, Melinda är stum.”

Alla i klassen stirrade ännu mer intensivt på mig. Vadå stum? tänkte de nog.

”Ja, Melinda du kanske vill sätta dig ner. Vi har en ledig stol där borta.”

Platsen var bakom den blonda pojken, och bakom mig skulle en brunhårig kille sitta. På andra sidan om mig, bredvid mig, skulle vara en till mörkhårig pojke. Nästan helt omringad av killar var jag. På andra sidan om mig fanns väggen.

Nu var det visst dags för alla att fortsätta, men efter att ha gått genom hela klassrummet på väg till den höga stolen, satt jag som förstenad utan något att göra.

Jag kollade mig omkring, det var ett stort klasrum, med vita väggar, många fönster och röda gardiner. Golvet var i slitet linoleum, och rakt fram fanns en stor vägg, inte täckt av något alls.

Däremot var det tre gånger tre bänkar. D.v.s. tre bänkar bredvid varandra och två bänkar bakom varenda bänk som var först. Det där var ingen bra förklaring, men det är svårt, och jag hoppas folk förstår det ändå.

Efter fortsättningen på mattelektionen så skulle jag presenteras för alla. Jag fick skriva det jag ville säga. Jag tror ingen förväntade sig att jag skulle vara bra i skolan, snarare tvärtom

En klassiker som aldrig skrevs.

Skrevs medan en syster hade utvecklingssamtal.
 

Det är först nu, när jag sitter ner för första gången på flera århundranden som jag förstår vad jag egentligen är. Jag inser att det bara är jag kvar till att läsa det här men jag finner en tröst i att veta att min historia åtminstone finns – om än nedskriven på ett språk som de folk runt omkring mig inte kan förstå. De har aldrig sett bokstäver som dessa förut, ett så enkelt språk utan vidare grunder och att dessutom föreställa sig att det ha funnits ännu fler språk i liknande väg är ett scenario de vägrar tro på, hur mycket jag än försöker övertyga dem. Men för mig är det vardagsmat, som min egen art skulle ha uttryckt det för över tusen år sedan, en riktig bagatell. Och jag får väl skylla mina eventuella fel i svensk grammatik på att jag inte var ett ljushuvud när jag … levde förra gången. Som för att skryta lite kan jag nämna att jag överlevt den farliga färd det här folkslaget har tvingat på mig, den oroväckande långa resan som började i vad jag skulle kalla mitt hemland. Rent geografiskt existerar inte ens den landmassan längre utan den är täckt av is som brer ut sig över hela … vad som skulle ha varit hela Ryssland och norra Europa. Jag släpades från Luleå till Stockholm innan jag tinades upp (jag kommer till det) och lastades upp på en mindre varelse som svagt påminner om min tids hästar förutom de stora hornen som växer ut strax ovanför manken istället för en man och sedan det faktum att den är hälften så stor som en Shetlands ponny men dubbelt så stark. Jag red halvt medvetslös ner förbi Oskarshamn och vidare längs vad jag trodde skulle ha varit kusten men som var en enorm upphöjd landmassa som pekade lodrät uppåt och som jag antog var Gotland eller Öland i en snedvridning ställning. Jag såg på när min häst blev uppäten av folkslaget som förde mig vidare genom Central Europa och jag lyssnade när de ilsket diskuterade vad som skulle ske med mig när vi anlände till vart vi nu var på väg. Jag förstod

Egentligen ingenting, men deras språk klingade ändå inuti mig och jag vet inte hur men jag gissade mig till vad de sa och verkade träffa rätt. För mig var det ändå omöjligt att yttra mig eftersom när jag först skrikit av smärta när min kropp tänjts ut (jag kommer till det här också) hade de trott att det var mitt enda läte och blivit så chockade att de satt en stor tejpliknande pappersbit över min mun och sedan dess hade jag inte kunnat öppna den.

Tack och lov har de tagit av den nu och jag har faktiskt helt ärligt försökt att göra mig förstådd. Jag har testat att prata både på Engelska, Svenska, Franska, Spanska, Tyska och Japanska till och med trots att jag bara kan ytterst få meningar inom det sistnämda språket.

 

Något som inte bör nämnas

Hade precis läst Om jag kunde drömma.   

Sjunde september någon gång vid midnatt.

Mörkret tillför en stor del i skräckscenen som utspelar sig, och vinden som viner i träden är perfekt bakgrundsmusik. Det som sker är inte något man ska tala om högt, inget man ska nämna inför vem som helst. Snarare en hemlighet, endast avsett för varelser av den sort som finns i böcker. De mörka gestalter som står vid sjön är likt statyer bleka och stela. Blott i deras ögon ser man tecken på liv.

Mannen längst ut till höger har ögon i samma nyans som silver och huggtänder som skimrar i månskenet. Att han för en vecka sedan upplevt sin trehundrafjärde födelsedag stärker bara de bevis som målats upp. Vampyrer i väntan på ett offer.

  Kvinnan som tar sig hemåt genom parken den natten har bara otur. Hon har lämnat sin väninna efter en trevlig kväll med mycket vin och skvaller. Hennes röda hår rullar ner i mjuka lockar över axlarna. I hennes nätta, lilla, handväska ligger ett brev. Hoppfullt väntande på att bli öppnat gömmer det sig under glasögonfodralet och plånboken. Det stoppades ner i all hast på busstationen fem timmar tidigare av en vampyr. Hade kvinnan läst det hade det som sker aldrig skett. Hon hade inte ens klivit på bussen, utan gett vampyren en snabb blick och rusat därifrån – vettskrämd. Men hon läste det inte.

  Och då väcks dem till liv, en efter en höjer gestalterna höger arm och vrider nästan mekaniskt huvudet till vänster. Synen knappt försämrad av mörkret och hörseln endast förstärkt. De hör hur gruset knastrar under hennes svarta klackskor, hör hur varje gruskorn glider undan bit för bit. Men det ljud som får deras längtan att ta över all annan aktivitet i kroppen är hennes hjärtslag.

  Taktfast och ljuvligt.

  För varje steg hon kommer närmre blir deras vilja så genomträngande att vampyren närmast henne inte kan hålla emot. I en snabb rörelse står han framför kvinnan och stirrar in i hennes ögon. Rött möter grönt i ett tyst ögonblick där kvinnan helt chockad inte kan göra någonting annat än stanna upp i rörelsen. Hon hinner inte dra mer än ett andetag innan de andra vampyrerna är runt henne och silvriga ögon blixtrar förbi innan de hugger. Klart blod rinner ner från de två små hålen. Hennes hy bleknar och ögonen sluts när smärtan genomborrar henne. Den tredje vampyren dricker i en gentlemannagest ur handen.  Det är snarare som att han kysser än dricker. Passionerat, behagligt och längtansfullt för de kvinnan från mänskligheten till mörkret…

Ljus.

Det här är en av dem längsta och sämsta som jag sparat på den här datorn. Gillar den inte alls längre.

"Vi ses" är hans sista ord innan han stänger dörren efter sig.

Kvar lämnas vi i tystnaden. Vi vågar inte säga något, vi är rädda för att bryta den spända stämningen som lagt sig över rummet.  Alla sneglar på varandra, osäkra och nyfikna. Själv sitter jag fast. För de tre små pojkarna som fortfarande gömmer sig i garderoben band fast mig med tjocka rep och tunna linor. Det var lite komiskt faktiskt, hur allting började. Fast utan den enorma katastrofen hade jag nog inte suttit här. Om det nu var en katastrof. Jag förlorade inget jag saknar.

Den sjunde maj sken solen och dess strålar flödade in genom mitt fönster. De lampor som var tända drog onödigt med energi och skadade miljön, vilket jag inte tänkte göra något för att förbättra. Vi hinner inte, tänkte jag, och fortsatte med min skiss.

  På det stora pappret framför mig hade jag med min vanliga blyertspenna ritat upp en början. En början för att den ännu inte var klar, och för att den såg ut precis som en början med en man, redo att börja springa när som helst. I bakgrunden kunde man föreställa sig hur jordbävningen urartade och fick byggnaderna att skaka. Jag är inte en duktig konstnär… jag är bara en helt vanlig kille som levt i tretton år och fem månader. Vanliga killar ritar inte bra, har man tur kan man se vad teckningen föreställer. Det kan man med min.

  Mitt rum som jag sitter i, är fyrkantigt, med ljust blåa tapeter och mörka plankor till golv. Det är här jag bor, med ett skrivbord i högra hörnet och sängen i vänstra till höger om dörren. En dörr bredvid skrivbordet leder till min garderob, innehållande flera likadana svarta T-shirts, tre par jeans och fyra tjocktröjor i olika färger. Den jag har på mig är grå.

  Jag rufsade till mitt hår lite, drog en rak linje och böjde mig dramatiskt över teckningen redo att svänga.

  "Liam! Middag!"

  Det blev ett onödigt långt, djupt spår efter blyertspennan. Att sudda kändes meningslöst men jag skulle få väck det. Men först var det mat. Mammas hemmagjorda köttbullar med spaghetti fick det att vattnas i munnen på mig. Lite extra kryddor slängde hon i ibland, så smaken överraskade mig alltid.

  Buttert tog jag två trappsteg i taget och kastade mig ner på stolen med en ilsken blick. Gaffeln låg prydligt till höger om tallriken och kniven till vänster. Jag bytte snabbt plats på dem och spetsade en köttbulle.

  "Liam?" mumlade mamma och höjde huvudet.

  Hon satt mittemot mig med min pappa till vänster om sig. Fullt upptagen av sin bok slevade pappa i sig maten utan att se mig. Mamma liknar mig mest, fast hon är blond nu. Färgat. Om inte färgen har bleknat förstås.

  "Liam? Hur går det med skissen?"

  "Bra", muttrade jag överdrivet hårt.

  "Jaha du…" fortsatte hon och började peta i maten. "Du behöver inte hjälp med något, va? Jag kan hjälpa dig om du vill. När jag var i din ålder ritade jag väldigt mycket, min bildlärare berömde mig alltid och…"

  Hon tystnade och bet sig i läppen.

  "Äh, det där har du redan hört. Inte ska du behöva höra det igen."

  Fel, tänkte jag och undrade om hon inte skulle säga det dagen därpå också. Resten av tiden åt vi under tystnad.

  Lite senare låg jag på mitt rum med musiken strömmande ifrån mobilen. Jag lyssnar på allt, från rock till klassiskt, ballader eller rapp. En av Britney Spears låtar spelades upp. Jag funderade på att byta, men när jag sträckte mig efter mobilen började det. Ett svagt pipande. Nästan som om ett billarm satt igång två gator bort.

Det trodde jag först att det var och drog till mig telefonen och stängde av låten. Det kanske var tinnitus?

  Ett starkt mullrande skrämde vettet ur mig och jag hoppade förskräckt upp. Ett öronbedövande ljud skar sig i mina öron och jag satte händerna hårt mot huvudet för att få stopp på oljudet. I en konstig diffus tanke kastade jag mig ner bredvid sängen och låg stilla med ögonen slutna. I flera minuter fortsatte det på samma sätt och ljudet blev högre och högre, mitt huvud skulle sprängas, det var jag säker på. Var det bara jag som hörde? Eller? Vart var mamma och pappa? Kvar i köket och diskade, var ett självklart svar. Men när jag av ren osäkerhet och nyfikenhet kravlat mig upp och sparkat upp dörren fanns de ingenstans. Köket var tomt, fastän kranen fortfarande stod på - en strid stråle tog sig ner mot diskbänken. De var inte heller i vardagsrummet eller i hallen, inte heller inne på toaletten eller i deras sovrum. De var borta.

  En plötsligt ljusblixt förblindade mig och en skarp smärta suddade ut alla känslor. Jag kan bara beskriva det som hände med en irriterande mening. Det blev svart.

Jag möttes av samma starka solsken som sjunde maj, förutsatt att jag inte drömt alltihop.

När jag slog upp ögonen befann jag mig någon helt annanstans än vad jag kunde minnas. Smärtan var borta, ljudet var borta, ljuset var borta… tystnaden var ljuv. Förvånat upptäckte jag att jag låg i en soffa, en bekväm en med tjocka kuddar som ryggstöd och ett långt utskjutande fotstöd. Någon (eller jag själv) hade lagt en filt över mig. Den var gul, äckligt blek gul. Jag mådde illa bara av att titta på den och såg mig runt i rummet. Inte för att där fanns så mycket att se, förutom vita väggar, vitt golv och en stor tv framför den beige soffan jag var placerad i. Ett ganska litet rum alltså. En fjärrkontroll låg bredvid mig, och jag kunde inte låta bli att le. Nu kunde jag överleva i flera veckor.

  Tv:n var inte inkopplad och förbannat drämde jag kontrollen i väggen. Batteriluckan for iväg och batteriet studsade mot väggen och rullade på golvet innan det stannade vid mina fötter. Jag var på ytterst dåligt humör eftersom tankeförmågan kom tillbaka och frågorna därmed. Vart var jag? Varför var jag här? Vem tog mig hit? Vem lade en äckligt blekgul filt över mig? Det här är helt sjukt, tänkte jag och lade mig ner på soffan igen. Fanns det ingen dörr ut?

  På grund av tristess visste jag att exakt två timmar, fyra minuter och trettiosju sekunder förflutit när det äntligen hände något. Frågorna hade ebbat ut och nu funderade jag på vardagliga saker istället. Hur många rätt jag hade på matteprovet och vad Felicia skulle säga när hon hittade brevet. Brevet jag skrivit i förtroende, där jag berättade om min kärlek för henne och hur underbar hon var, även om jag bara mött henne tre gånger i korridoren och oberört lyft ena fingret till en hälsning. Brevet var anonymt, men hon kanske hade en liten chans att gissa vem det var ifrån. Det var när jag började fråga mig själv om jag behövde duscha dagen därpå som tv:n plötsligt slogs på. Den hade tydligen klarat av mina försök att mörda den, och nu log en man i sextioårsåldern mot mig. Hans tunna, gråa hår låg slätt mot hjässan. Han hade ivriga, klara blå ögon som tittade rakt på mig (alltså rakt in i kameran), och på hans svarta kavaj satt en liten namnskylt. Det var svårt att se vad det stod men det såg ut som ett J och kanske var det ett o eller ett a efter det. Mer hann jag inte fundera förrän han sade något.

  "Jag ursäktar mig så mycket för att ni ofrivilligt hamnat här hos oss. Vi meddelar att ni alla är under kontroll och inom kort kommer middagen att serveras."

  Han gjorde en kort paus och sträckte lite på sig. "Ni har säkert frågor som ni vill ha svar på, och det har vi också. Ni kommer få svar på de flesta innan det är för sent… jag menar innan mörkret har lagt sig. Eftersom de flesta av er inte har tillgång till ett fönster kan jag meddela att det är solnedgång, lite molnigt men varmt. Oroa er inte. Allt blir bra."

  Sen var det över. Skärmen slocknade igen. Istället för att ge ledtrådar om vart jag var hade nu ännu fler frågor bubblat upp. Trotsigt och osäkert skrek jag ut dem i rummet, blandade med svordomar så de är inte värda att nämnas. Det här var för mycket. För många frågor, för mycket osäkerhet. Nu ville jag ha svar.

  Det fick jag.

  Tv:n slogs på igen, slocknade, slogs på och slocknade. Efter ett tag rörde den på sig. Chockerat såg jag på hur tv:n gled ut ur bild och

Ett liv av drömmar

Kunde verkligen inte fortsätta på den här. Fick inte fram ett ord. Fingrarna löd inte.

”Hej”, säger han.

Han har kortklippt mörkt hår. Blåa ögon. Blek hy.

”Följ med mig.”

Hans utsträckta hand frambringar en önskan om att fly med honom. Fly till drömmarnas rike. Dit bara jag når. Dit bara han når. Bakom honom förvandlas ett vitt skimmer till en vit svan som kommer närmare. Den cirklar runt oss.

Vi står inte någonstans. Vi existerar bara. Endast han är i fokus. Jag är tankarna som fyller drömmen. Fokuset.

Min hand vidrör aldrig hans. Men ändå har den gjort det. När han vänder sig om och går följer jag efter. Osynlig. Jag är inte där.

Bakgrundsljud uppkommer. Storstad. Bilar tutar, människor skrattar, ljudet av ringsignaler. Allt blandas.

”Sch”, viskar han och vänder sig åter igen mot mig. Mot ingenting. Fingret över tunna läppar. ”Se.”

Fokus på omgivningen. Ljuden tonar ut och blir till en lugn tystnad. Omgivningen visar sig. Höghus, gul taxi, övergångsställen, asfalt, himmel. Allt i rörelse. Och sedan ljudet igen. Långsamt stegrande. Allt förflyttas, allt hörs. Tyg som drar emot tyg. En van hand plockar upp en mobil och knappar in ett nummer. Klackar på trottoaren.

”Följ med mig.”

Jag existerar inte. Människor existerar inte. Bara ljud och bilar som kör utan förare. Han existerar. Han promenerar längs med gatan och stannar inte förrän han har kommit till höjdpunkten. Stadens höjdpunkt. Utsikten som slår emot honom. Staden i rörelse framför, bakom och runt om honom. Och mig.

En svepande rörelse med en blek höger arm.

”Glöm inte.”

Han är texten i en bok. Fokus på orden. Glöm inte. Glöm inte. Glöm inte.

Slår upp ögonen. Minns inte längre. Glömt. 

Ständigt ett regnmoln.

Kompenserar för en bortglömd gårdag. Har inga ursäkter för 'det här stycket'.

Tre veckor innan jag fick telefonsamtalet, som förstörde mitt liv, hade jag en dålig dag.

 

Det spöregnade när jag vaknade 9.14 av att min lillasyster stod och skrek i hallen. Först trodde jag att hon var rädd för åskan som dundrade i fjärran men sedan insåg jag att det var tisdag och att resten av min klass gjorde ett historiaprov för tillfället. Moa Dahlén rusade in i mitt rum, slet av mig täcket och kastade åt mig en blek, grå, t-shirt samtidigt som hon skrek hysteriskt och svetten rann längs pannan. Hon hade antagligen tagit första bästa klädesplagg och den rosa tjocktröjan hon aldrig tidigare använt, men som var köpt för tre månader sedan, hängde ut och in från ena axeln. Hennes blonda hår var fortfarande rufsigt och kinderna rödmosiga från drömmens värme, men hennes ögon var uppspärrade till en sådan grad att jag trodde hon var galen.

  ”Vart är mam…”

  ”På jobbet”, slängde hon ur sig, ”hon väckte mig halv fem och sade att något viktigt dykt upp. Att jag kunde sova lite till eftersom vi inte behöver stiga upp förrän sju. Att jag skulle be dig fixa flingor eftersom havregrynen är slut. Att vi inte skulle glömma låsa efter oss. Och jag tänkte att klockan inte behöver ringa senare eftersom jag antagligen inte kommer somna om ändå. Vilket jag ändå gjorde och… shit... har du sett klockan eller?!”

  Moa hade fyllt tolv exakt en månad tidigare, och var nu tre och ett halvt år yngre än mig. På sin födelsedag hade hon fått en parfym av mig, vilket jag starkt ångrade efteråt, den hade nämligen en ovanligt stark doft av vanilj som nu svepte in över mig och stack i min näsa. 

Dårar i andra världar

Heter den här. Jag minns inte varför längre. 

En man som i förra veckan fyllt fyrtiotvå stiger in i rummet. Han har kraftig käke, lätt krokig örnnäsa och läppar smala som streck. Hans djupt gröna ögon och mörka hårman ger honom ett respektingivande utseende.

  Fast mannen har kommit lite ur form, och en kropp som tidigare varit muskulös och imponerande är numera lätt överviktig och otränad. Men hur mannen ser ut är inte vad personerna i rummet tänker på när han dyker upp. Faktum är att de inte ser honom överhuvudtaget. Av tjugotvå personer i rummet är tjugoen blinda. Deras vidöppna ögon är fuktigt beslöjade, men hörseln nästan övernaturlig. Deras huvuden vrids mot dörröppningen och rycker sedan till när mannen yttrar sig.

  ”Ni må vara blinda, kära kollegor, men ni har inte förvandlats till dumskallar. Berätta era motiv för det här högst olägliga mötet och avskeda den man som förde mig hit för han vet vägen. Och den här platsen är endast avsedd för våra öron, inte främlingars – kom ihåg det nästa gång. Se till att få hans minne justerat också.  Det krävs bara lite hypnos, antar jag.”

  Deras reaktion på hans ord är inte vad han väntat sig. Lätt road sätter han sig ner på kortsidan av ett långbord varvid hans kollegor sitter.  Hans blick är fäst på kvinnan mittemot honom. Hon har silvrigt, långt, hår som når till bordskanten och hyn bär spår efter många minnen, och på hennes högra kind syns ett blekt ärr.

  ”Mattias …” viskar hon med svag röst, tärd av förtvivlan. ”… du borde ha förstått. Du om någon borde ha sett tecknen! Du om någon skulle aldrig ha dykt upp!”

  Hans flin övergår till en oförstående grimas men sedan sluts hans ögonlock sakta.

  ”Han vet mer än vägen hit, va?” mumlar han.

Alla rycker till när mannen som stått kvar vid dörren och betraktat dem, tar ett kliv framåt och osäkrar sitt vapen. Ljudet får en del att dra efter andan. 

Slarvigt.

Den här början var en fantasy uppgift som skulle bli 8 sidor men som jag nu i efterhand inser blev lite väl kortfattad och slarvig. Har inte orkar se efter den på ett tag... Saknar dessutom sju sidor till.

Det är mycket tyst i rummet. En spänd väntan har dröjt sig kvar sen dörren stängdes. Det befinner sig tolv personer i samma rum, elva sittandes och en stående bredvid dörren. Alla bär de masker av olika slag, men det är knappt nödvändigt i detta mörker som avsiktligt infunnit sig. Persienner är neddragna och lampor släckta. Det är viktigt att ingen vet vem den andre är.
  Ingen vill vara först att berätta för luften om varför de samlats igen för första gången på många, många år.
  Och ingen behöver heller vara först. En liten svart låda, som finns placerad på ett litet avlastningsbord mellan den stående personen och dörren, ger ifrån sig ett lätt klickande ljud och sedan brusar det ett tag. Några rycker till av det plötsliga ljudet, men samlar sig och väntar liksom de andra på vad som ska komma.
  "Mitt namn är Thomas Smith", säger en mörk röst ur lådan. "Om ni hör detta är jag förmodligen redan död. Jag befinner mig i en sådan situation att jag när som helst kan bli upptäckt och mina anteckningar uppbrända. Det var svårt att hitta något som inte skulle te sig misstänksamt och förstöras efteråt. Det lämpligaste jag fann var den här lådan, vilken egentligen inte alls är något bra val, men jag har inte så mycket tid. Jag tvingades lägga mycket kraftiga sköldar om den, som skydd, och jag har dessutom gjort så att endast en närmast mänsklig varelse kan vidröra den utan att bränna sig. Så fann jag det säkrast eftersom mina onda aningar kanske snart besannas.
  I snart två år, har jag studerat de varelser vi fann i havet. Nu är jag nästan hundra procent säker på att de är levande varelser, med en högt utvecklad hjärna. Deras utvecklingsnivå är mycket hög och de har anpassat sig till vår värld mycket snabbt. Deras utseende har även förändrats kraftigt. Från början var de runda och mörkt grå. De såg nästan ut som stenar - men deras perfekthet och det faktum att alla såg likadana ut, fick många människor att börja undra. Forskare drogs in och flera utav de märkliga stenarna importerades hit och till andra länder, där jag och många andra sattes in i våra studier. Vi kom fram till att de var hårda som pansar - många maskiner förstördes när vi skulle göra tester på innehållet. Det var omöjligt.
  Efter bara tre veckor så var inte stenarna i vårt laboratorium längre mörkgrå. Vi kontakade forskarna i Australien och andra länder. De som låg kvar i havet och längs strandremsorna såg fortfarande likadana ut, medan stenarna i Indien hade antagit en ljusare, nästan orange färg. De i USA var också ljusare, men lilaaktiga. Våra egna var gröna.
  Ytterligare en månad senare hade stenarna som vi studerat växt. De blev limegröna, och började få en synnerligen strävare yta.
  Ett halvår senare var en sten lika stor som en hink, och vi lyckades för första gången ta oss igenom den hårda ytan. Det var av misstag faktiskt. Som så många andra gånger, kommer lösningen när man minst väntar sig den. En kollega - doktor Schnaider från Tyskland - hade fått lov att ta med sig en av stenarna till en skola för att berätta för barnen om vad vi gjorde. Tidningarna skrev för fullt. Barnen var mycket nyfikna. Det var en liten flicka på sju år som hade rusat fram direkt när dr. Schnaider klev in i salen. Tydligen hade hon varit så ivrig att undersöka stenen att läraren hade fått säga till henne att lugna sig. Den lilla flickan hade blivit ledsen och tårarna rann. En del landade på stenens hårda yta, och plötsligt började det fräta. Dr. Schnaider skyndade därifrån med stenen i en plastpåse. När hon befann sig på flyget tillbaka, började stenen att låta. Det var ett svagt läte - snarlikt ett dunkande som av hjärtslag. Medan dr. Schnaider rapporterade till oss via telefon började det yttre höljet på stenen att försvinna och en gelé liknande gestalt spärrade upp något som liknade ögon. Det sista vi hörde var att flygplanet störtade.
  Det var då vi föreställde oss att stenarna var ägg. 

Betongblocken.

Funderar faktiskt på att fortsätta skriva på den här. Kommer nog att bli en rätt småjobbig bok att läsa om jag lyckas avsluta den. Försökte skriva så långa meningar som möjligt (alltså helst fler än femton ord i varje mening). Har inget vettigt namn än utan heter helt enkelt Betongblocken.

Etthundratjugofemtusenetthundraåttio timmar efter klockan nollåtta femtiofyra den tjugoförsta november nittonhundranittiofyra ringer väckarklockan i det minsta sovrummet i ett av betonghusen längs med skogsvägen strax utanför Jönköping. Bredvid glasdörren som leder in i betongblocket däri väckarklockan ringde, hänger en siffra och en bokstav gjutna i brons, liksom det gör bredvid alla glasdörrar på alla gråa betonghus som ligger uppradade längs den snart asfalterade grusväg som i ett serpentinliknande mönster snirklar sig genom Betongorten. Siffrorna och bokstäverna varierar dock i kronologisk ordning från hus till hus och bredvid glasdörren till betonghuset däri klockan ringde, kan man tydligt och klart avläsa att det står Nio B. Den svarta väckarklockan i plast och stål som inhandlats från Ikea 427 timmar tidigare, hinner ge ifrån sig sammanlagt trettioåtta sekundlånga ringanden pip innan en blek hand med långa smala fingrar och sönderbitna, korta, naglar landar ovanpå klockan och därmed kommer åt en silvrig knapp i plast som på mindre än ett ögonblick får tystnaden att åter smyga sig in i det minsta sovrummet i betongblock Nio B.

  Ägaren till denna bleka hand med långa smala fingrar bär ett namn som inte uppskattas särskilt mycket och som på grund av detta faktum varit en av många orsaker till att hårda ord har kastats och studsat mot inte enbart intelligenta, levande ting utan även mot möbler så som den svarta väckarklockan i stål och plast som ännu inte har lämnat ifrån sig tillräckligt många pip för att väcka ägaren till den bleka handen. Det dröjer nämligen ytterligare fem minuter och fyrtio sekunder innan den bleka pojken i betongblock Nio B börjar röra på sig och med en suck av trötthet sätter sig upp i sängen som hans styvfar snickrat ihop, och som därför vinglar oroväckande och till slut ställer sig upp på långsidans vänstra två ben och knarrar lika högt som väckarklockan tidigare pipit.

  Med hans andra hand, som förövrigt också har sönderbitna naglar och är ovanligt blek, rufsar han om i det mörka håret - som ovårdat och slitet skriker efter en uppfräschning - och frambringar en stor gäspning som klagan över att inom kort behöva dra av sig den blekgrå t-shirten som i flera år använts var gång han krupit ner i den ostadiga sängen, som inom kort kommer behöva bytas ut till en längre modell, och därefter kliva in i duschen som står i vänstra hörnet i det lilla badrummet en våning över det rum han i etthundratjugofemtusenetthundraåttio timmar kunnat kalla sitt. Det är verkligen inte något han ser framemot eftersom duschens termostat är ytterligare en av de många saker som hans styvfar sagt sig kunna fixa men som aldrig blivit av och som till slut fastnat i ett läge bara några få grader innan vattnets fryspunkt. Ingen i familjen har dock kunnat motsätta sig att det är bästa och mest uppfriskande sättet att vakna på.

Jag tänkte börja med slutet.

Och så här blev det. Utan vidare fortsättning...

Kapitel 26.  Som i en dröm.
Jag kliver av skeppet utan bagage. Jag kliver av iklädd en smutsgul t-shirt och slitna jeans. Ena armen är fortfarande svullen och kindens skråma svider. Men jag skattar mig lyckligt. Jag är tillbaks där vi började, med ett liv som väntar på mig - som har saknat mig. Daniel står bredvid mig.
  Det helvete vi levt i, i två år nu har upphört att existera. Framför mig står framtiden. I Axels hand vilar en mobiltelefon - så mycket mindre än jag mindes den.
  Daniel är först av oss att ringa. På tredje signalen svarar hon. Hans flickvän. Det känns konstigt eftersom jag själv nästan satt mig in i den rollen. Jag känner till alla hans svagheter och alla hans styrkor. Jag slår vad om att hon inte ens vet vad hans mormor heter.
  De pratar ett bra tag och tårarna rinner nerför Daniels kinder och jag kramar om honom och längtar tills det blir min egen tur. De sista ord som lämnar Daniels spruckna läppar är de tre ord jag så länge hoppats på att han ska säga till mig. Han skrattar och viftar med mobilen. Jag skrattar också. Jag är lycklig för hans skull.
  Nu ringer jag hem.

Kapitel 25. En resa av sorg.

Jag har ryggen mot skeppet. Jag stirrar på ön och på Sandras kropp, jag stirrar på Daniel och på Asha. Det känns konstigt att tvingas lämna dem. Jag kan bara inte. Jag vill inte.
  Axel lägger handen på min axel och vänder mig om. Han mumlar vackra ord som jag inte förstår, han pekar på skeppet och han ser bedjande på mig. Jag möter hans blick. Jag vill hemskt gärna följa med honom tillbaka, men civilisationen känns så avlägsen. Dessutom vill jag bort från dödens ö. Jag vill bort från vildarna och bort från stranden. Jag vill bort från Sandras kropp och blodspåren i sanden.
   Men jag vill stanna hos Daniel och Asha. Jag vill kasta mig i havet utanför hyddan och jag vill springa mellan palmerna och skratta med Sofie och ...

Sen blev det inget mer. Eftersom det här är första halva novellen/berättelsen jag publicerar så får den även bli en symbol för hur svårt jag egentligen har för att komma vidare, och för hur mycket jag vill ändra på i efterhand. Jag är enormt kritisk mot mig själv men tänkte lägga upp alla texter här istället för att bara kasta dem. Så ni får bara acceptera att en del är urusla.