Det här är en hel novell. Av min syster Maja. En deckare. Ett skolarbete.

Oskyldig?

Av

Maja Andersson

Kapitel 1

Med lätta steg tågade en man, någonstans i fyrtio års åldern, fram genom den mörka granskogen. Här och var glesnade träden så att solens trevande strålar lös upp marken och den gröna mossan som täckte den. Ormbunkarna lade sig platta när mannen klev på dem, för att sedan resa sig upp när tyngden försvann, medan myggen flög upp och svärmade runt omkring hans ansikte. Men hans kropp kom de inte åt. Fötterna var täckta med tjocka lager strumpor och militärgröna regnstövlar, vari slitna jeans var istoppade. Överkroppen stod under beskydd av en lite för stor regnjacka i regnbågens färger, troligen från åttiotalet, och ansiktet täcktes som vanligt av enorma glasögon. Ut ur kepsen letade sig det grånande mörka håret, och ur lufthålen på toppen stod små tofsar rakt upp.

Plötsligt avbröt han sig i stegen, klippte några gånger med ögonlocken och smög sig sedan framåt på huk för att till sist sätta sig på knä bland buskarna och gräva under en gran. I den flätade korgen han bar med sig landade ytterligare 4 små guldgula svampar och han log glatt för sig själv.

  Proceduren upprepades ett fåtal gånger medan mannen följde en stig bara han själv visste om och vanligtvis brukade följa. Men idag skulle det inte komma att bli en vanlig dag, snarare en högst ovanlig och sällsynt dag, vilket han aldrig skulle få glömma.

Nära slutet mot sin runda och med korgen fylld till bredden stannade han oväntat upp. Han sträckte på halsen för att se om han sett rätt och såg sig sedan om åt alla möjliga håll. Hårtestarna kring öronen låg för ett ögonblick stilla när vinden upphörde och en svag doft av blod fyllde mannen med obeskrivlig rädsla, dock kontrollerad i stundens allvar. Lättheten i hans steg var som bortblåst och nu släpade han sig, skakandes av självbehärskning, framåt mot flickan. Hennes kläder var nerblodade och smutsiga och i marken bredvid henne syntes långa spår där hon snubblat över en rot för att sedan krypa fram och slutligen falla ihop på just den plats där hon befann sig nu. Mannens hjärna skickade kroppen två olika signaler som fick hans ben och armar att spreta åt olika håll i viljan att lyda. Armarna ville fram, leta puls och känna efter om hon var vid liv eller så död som hon såg ut att vara, medan benen strävade efter att få springa därifrån, låtsas att inget hade hänt och fortsätta livet som vanligt. Det hela resulterade i några staplande steg bakåt tills han tappade balansen och satte sig på rumpan.

  Världen såg annorlunda ut nerifrån. Flickans orörliga kropp syntes inte för ormbunkarna som vajade i vinden men träden syntes desto mer och framstod mycket större, ja, faktiskt så stora att de försvann in i den blå himlen. Men där kunde han inte sitta i evigheter. Verkligheten gjorde sig påmind när fukten gjorde byxorna blöta och tunga och han var tvungen att resa sig upp. Det var då det blixtrade till i glasögonen. Mannen flämtade till men vände instinktivt huvudet mot det blänkande föremålet. Han gick närmre och föll på knä bredvid flickan för att plocka upp en kniv, med svart handtag och blänkande skarp egg. Den såg definitivt inte använd ut. Han drog med ett finger längs bladet men insåg sitt misstag när en liten bloddroppe trängde fram och rann ner längs kanten. Var den flickans? Hade hon försökt försvara sig, och i sådana fall mot vad?

  Några inre strider senare lutade sig slutligen mannen fram över den förmodade dödes kropp för att kanske infria ett sista löfte om hopp. Mycket riktigt möttes hans kind av ett rosslande varmt andetag, men dock var pulsen så svag att hans kalla fingertoppar knappt kunde uppfatta den.

”Hör du mig? Hallå? Lever du?” Osäkerheten sköljde över honom. Var det så man sa? Var det något han borde göra? Timmarna om livräddning i skolan för de där 30 år sedan vägrade låta sig bli ihågkomna. Men plötsligt hostade flickan till och slog upp rödsprängda ögon.

”Lek… platsen…”

”Va? Vad försöker du säga?” Mannen förstod allvaret i flickans sista ord.

”Han var…”

”Han var… vad? Och vem var han? Var han…”

Flickans ögon spärrades upp och kroppen kämpade. Benen ryckte lite.

”D-d-dä…r.”

”Vem var vart? Lekplatsen? Vilken lekplats?”

Men han fick inget svar. Om man tidigare kunnat säga att livet synts i hennes ögon kunde man nu säga att det gjorde det verkligen inte. Kroppen förblev orörlig medan mannen målmedvetet reste sig upp och halade fram sin mobiltelefon ur fickan.

Kapitel 2

I väntan på polis och ambulans slog sig mannen ner på en torr sten några meter bort från liket. Därifrån kunde han skymta flickans röda tröja utan att behöva se blåmärkena på hennes hals eller blodet som sakta stelnade i sin rörelse, på väg ner till den rödfärgade marken, från någonstans i magtrakten. Hade han fått gå hem och förtränga alltihop i sin fåtölj framför brasan, med svampstuvning tryggt vilande i magen, hade han gärna gjort det, men kvinnan från 112 hade med saklig röst informerat honom om vikten i att han stannade där han var.

  Så han satt kvar där på stenen, passade på att rensa lite av svampen och blev precis klar när han hörde en liten grupp polismän om 4 män leta sig fram genom skogen.

”Här borta, här är vi… eh… jag!” Ropade han och viftade med armarna.

När de kom närmre stannade plötsligt en polisman upp, rättade till de stora glasögonen och strök det grånande håret bakåt.

”David!? Är det du som har hittat ett lik, säger du?”

David reste sig upp och mötte den gamle vännen med en omfamning.

”Tjenare Lars! Jo, ja, eller, nej, hon vart ju inte dö’ när jag fann henne, hon…”

”Du, spara historien till senare.” Sa Lars med en menande blick och sänkte rösten medan han grävde händerna allt djupare ner i fickorna. ”Du är ju lite misstänkt, va, ja så är det. Ja, jag vet ju att du inte skulle göra ens en fluga förnär, men var försiktig med vad du säger här nu, va. Det är allvar.” Han gjorde en uppgiven gest mot sina kollegor som undersökte flickan och kniven men samtidigt kastade en hel del misstänksamma blickar mot David där han stod.

En utav dem reste sig plötsligt upp. Under mössan skymtade David ljust blont hår men det var polismannens isblå ögon som fångade hans uppmärksamhet. De borrade sig in i Davids mörkt gröna och fyllde honom med missmod och skam tills han var tvungen att vända bort blicken.

”Lasse!” Han vände sig mot Lars som stod bredvid David. ” Det är inte knivdåd det här. Nejnej, kniven var blodig men inte så pass blodig att det på något sätt kan vara den som har orsakat de blödande såren i flickan.” Han tog ett djupt andetag och hånlog mot David. ”Nejnej, ser du, det är en pistol som skjutit livet ur flickan, som fått glimten i ögat att slockna och nu gjort att hon ligger här redo för undersökning. Men vi ska allt ta fast mördaren, jajamen.” De sista orden släpade sig ut genom hans mun, och varje stavelse kändes som ett mordhot i sig, samtidigt som ögonen ännu inte släppt taget om Davids.

Kapitel 3

Han hade inte fått ta med sig svamparna hem och förträngningen av händelsen gick inte så bra med tom mage som han hade hoppats. I brasan brann en eld men den värmde inte, snarare fick dess lågor honom att känna sig illa till mods. Ibland skymtade han flickans hår som fladdrade omkring och bakom sig hörde han ett sista rosslande andetag. Ibland försökte han säga sig själv att det var hans katt, men den hade han inte sett sedan förra veckan och förmodligen var den död.

 Utanför huset hade polisen strövat omkring, för att inte särskilt diskret fråga ut grannarna om honom. Han visste att det var om honom, för Lars hade lämnat brottsplatsen med ett skakande huvud och en förebrående blick. Men det var en stund sedan de hade åkt tillbaka till sin polisstation och David funderade på att ta sig ut. Han måste ju på något sätt kunna bevisa sin oskuld. Han bestämde sig för att ringa upp Lars ändå.

”Ja hej, polisinspektör Lars Ekholm här.”

”Hejhej Lasse, jo, jag ville bara kolla om ni hittat något intressant om mig?”

David kunde höra hur Lars suckade i andra änden och det dunkande ljudet avslöjade att han bytte öra, så som han alltid gjorde innan han sa något jobbigt.

”Jo du. Men jag kan inte säga för mycket. Som sagt, vi vet ju båda att det inte är du, men…”

”Men vadå? Kom igen nu, berätta. Jag har inte gjort något.”

”Den här flickan. Har du träffat henne innan?”

”Nej.”

”Dina grannar säger det. De har sett dig. Hon brukar tydligen komma över någon gång i veckan. Vi har hittat din katts hår…”

”Min katt? Hur vet ni att det är min katt?” Han vände sig chockat om och var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte falla omkull. Varför ljög hans grannar och vart var hans katt?

”Vi har hittat din katts hår på liket. Tjejen har päls i armvecken, på magen, på låren och under naglarna. Inga tvivel. Hon har kelat med din katt, så förmodligen har hon vart hemma hos dig. Och varför skulle du tvunget röra vid kniven?” Det blev tyst. ”Jamen, nu vet du då. Mer har jag inte att säga, men det ser inte bra ut.” Sedan la han på och David blev ståendes med snabb andhämtning och en ilska som blossade upp.

Kapitel 4

När han passerar sina grannars hus försöker han se in genom fönsterna.  Står det någon där bakom gardinerna och ser på honom? Varför ljuger dem? Han är ute och går utan anledning, benen protesterade i kramper när han satt stilla och sträckte så skönt medan han gick. Knacka på skulle han aldrig få för sig. Redan när han flyttade till området hade han förstått att han inte skulle passa in. Alla hade familj med barn i samma åldrar som lekte i trädgårdarna medan de vuxna satt och drack och skrattade högljutt vid matbordet. Alla utom han. Det hade helt enkelt inte funnits någon för honom. Inte den där rätte som alla pratade om. Men han trivdes ju själv, han tyckte om att gå så här i blåsten och tänka, slippa berätta om allt för någon.

  Plötsligt hörde han det där andetaget bakom sig igen. Mer äkta än innan. Flickans uppspärrade ögon flimrade förbi och hennes röst ekade längs gatan.

”Lek… platsen…”

  Bara några minuter senare nådde han gatans slut och återvändsgränden som slutade i en liten stig nerför en brant kulle fram till en gungställning, några tippbräder och en snurrkarusell. Vad hade hon menat? Platsen för hennes upphittande var bara någon kilometer in i skogen. Hade hon flytt dit? Flytt från vad? Gungorna vajade lite i vinden när han gick förbi för att sätta sig på en bänk, men hans uppmärksamhet drogs mot sandlådan där en pappa med ett litet barn satt och grävde i sanden. Barnet var klätt i blåa hängselbyxor med en randig tröja i blåa nyanser under. Far och son alltså. Jaja.

”Hejhej!” Hälsade pappan glatt och lyfte upp sonen i famnen för att gå bort till David och ta i hand.

”Tjenare. Fint väder, lite blåsigt, men ni tycks inte ta illa upp.”

”Nädå, det finns ju inget dåligt väder…”

”Bara dåliga kläder.” David skrattade till, det ordspråket var han alltför bekant med. Han lutade sig fram för att ta även barnet i hand men drog tillbaka handen när han fick syn på såret det hade på sidan av huvudet. Pappan såg hans undrande blick.

”Han blev lite för vild med spaden där borta i förrgår ser du, jag hann inte reagera.” En hotfullhet dök plötsligt upp i pappans röst. ”Nähänä, vi måste nog gå hemåt. Hejhej.”

Och så försvann de uppför branten mot stora vägen. David såg efter dem en stund men påbörjade sedan en motorisk avsökning av området. Gungorna gnisslade och ljudet skar i hans öron medan han närmade sig rutschkanan. En känsla av att vara iakttagen smög sig plötsligt på honom bakifrån och när han vände sig vajade den stora hasseln i skogsbrynet. Hade det varit någon där? Med en grovt tilltygad inställning om att han inte var rädd, sprang han mot skogen. Andhämtningen blev genast snabbare och stegen tunga men blicken var fokuserad på allt med en skrämmande förmåga att uppfatta minsta rörelse. Väl framme vid de första björkarna gjorde ändå kroppen revolt och han blev tvungen att ta stöd mot en stam och med blodsmak i munnen tillåta sig en liten paus.

  Det var när han stod där, med huvudet nerböjt som han fick se hasselns gröna löv blåsa förbi, djupt blodfärgade. Han höjde blicken och såg att flera grenar på busken var greppade i med blodiga händer. Hon måste ha sprungit förbi här. In i skogen.

Kapitel 5

”Jo, hej, det är Lasse igen. Vi vill att du kommer in för förhör imorgon. Ja, vid 16, blir väl bra? Okej. Hej.”

Kapitel 6

Med bankande hjärta lade David sig tillrätta i dubbelsängen. Sovrummets vita väggar avtecknade sig som grå betong i mörkret, och tavlorna såg nu ut som små hånskrattande ansikten medan det lätt öppna fönstret fick persiennernas silhuetter att framstå som fängelsegaller.

Hade han somnat redan och vaknat upp i en cell?

Svetten trängde fram allt eftersom han kastade sig fram och tillbaka i sängen. Hans hjärna vägrade stänga ner, det fanns för mycket att oroa sig för.

Borde han fly? Varför hade han tagit i kniven? Var var hans katt?

Han saknade den. Den skulle ha legat bredvid honom nu, berätta om hur den träffat flickan på gatan, buffa honom under hakan och tillslut betryggande krypa ihop på hans bröst.

Han höll upp sitt finger framför sig och tände sänglampan för att se bättre. Skärsåret ömmade och sved konstant men syntes knappt i huden längre.

Han måste ändå ha somnat någon gång under natten för när han vaknade var det ljust och solen dräpte gårdagens skrämmande tankar med sina strålar. Den sista snön som låg kvar från vintern var nu på väg bort, och om vädret höll sig skulle våren komma inom bara några dagar. Det tomma kylskåpet gav honom ännu en orsak att ge sig ut, så med två röda hopvikta ICA-kassar i handen befann han sig snart gående längs med gatan. Återigen dök känslan av iakttagelse upp men denna gång bekom den honom inte. Grannarna fick stirra hur mycket de ville, han var oskyldig och på tillbakavägen var det just det han skulle förklara för dem.

Kassarna blev tyngre än han planerat. Som vanligt hade han ingen inköpslista och för att vara på den säkra sidan införskaffades alltid lite för mycket av någonting. Plastbanden skar in i hans hand när han tillfälligt bar båda kassarna med fem fingrar för att kunna öppna grinden till huset närmast affären.  Han knackade på, hörde hur det dunsade av springande ben i trappan och sedan öppnades dörren framför honom av en mörkhårig pojke i trettonårsåldern. David hälsade på denne och frågade om hans föräldrar var hemma och fick till svar att jodå, det var dem, och att pojken skulle hämta dem genast. En man i Davids ålder, med mycket mer välbevarat mörkt hår och snälla, men lite trötta ögon dök upp i dörrhålet.

”Hejhej. Jo, det är jag som är David. David Rosén ni vet. Bor där borta i det där gula huset.”

Grannen gav honom en förebrående blick.

”Nej, tyvärr, jag har aldrig sett er förut, ni är inte försäljare väl?”

”Åh, nejdå. Jag bara… eh…” Om de inte visste vem han var hur hade de kunnat peka ut honom hos polisen och hur dumt skulle det inte låta att fråga dem om de sett en flicka besöka hans hus?

”Jag… bara… undrade om ni hört om den där flickan som blev funnen i skogen här i närheten?”

Mannen hostade till och bad David upprepa frågan.

”Jo ni förstår,  en flicka blev…”

”Jaja, jag hörde er. Nej jag vill inte köpa något. Hejhej.”

Dörren slogs igen så hårt att den ena matkassen på trappen höll på att välta. David greppade argt ett tag om plastbanden som sved i handflatorna och fortsatte vidare till nästa hus. Proceduren upprepades för varje hus han nådde. Varför ville ingen prata med honom om flickan? Ilskan och stressen fick hans handflator att svettas och flera gånger var det nära att han tappade kassarna med burkmat. Klockan närmade sig ett och om bara tre timmar kunde det vara för sent.

Kapitel 7

”Hej. Jag heter David Rosén, jag bor i huset härintill.”

”Jaha, hejsan. Trevligt att råkas!” Kvinnans ljusa hår stod på ända och topparna låg toviga på hennes axlar, men klädmärkena hon bar och sättet ögonen strålade av smink avslöjade att hon var långt mer medveten om sitt utseende än att en dålig hårdag skulle få stoppa det.

David, som väntat sig den ogästvänliga attityd han mött hitintills, blev positivt överraskad av kvinnan och det kändes mer naturligt att prata med henne.

”Jo, jag undrar om du hört om mordet på flickan som ägde rum i skogen inte så långt härifrån?”

”Prata inte om henne. Den flickan är inte värd ett endaste ord.” David häpnade. Han hade i och för sig inte lagt så mycket tankar åt flickan, mer än att det var synd om henne och hennes familj, som tydligen bott i staden någon mil härifrån. Var det inte ett helt meningslöst mord som begåtts? Hade flickan förtjänat det?

”Kom in, så ska du få höra den andra sidan av historien.” David tackade förvirrat ja till inbjudan. Var det inte just det här han ville skulle hända. Varför kändes det då så oväntat?

Hallen var ljus och dekorerad med prylar och strunt i rosa nyanser och skohyllan överfylld av skor av alla olika sorters märken och modeller. Garderoben lät ana en rik kvinnas ytterkläder. När de fortsatte in i det väldesignade och luftiga vardagsrummet hann han få en skymt av köket som gick i svart och vitt. Men ingenstans hördes ljud av lekande barn, en man som vrålade om mer öl eller ett djurs sällskapliga läte.

”Bor du här själv?”

”Ja, alltid gjort. Men jag är iväg så mycket i jobbet att ensamheten tränger sig på mitt hem utan att det bekommer mig det minsta.” Hon log ett stjärnleende mot honom. Sedan blev hon allvarlig och sjönk ner i en mörk lädersoffa.

”Du, jag gör det här för att jag förstår hur det känns. Att vara ensam och så, menar jag.” Plötsligt förvreds hennes ansikte och munnen gapade lite som en fisks. Det såg ut som att hon försökte säga något hon verkligen inte borde säga. Davids gissning blev bekräftad när kvinnan äntligen fick ur sig något.

”Åh, vad svårt det här är att säga. Jag vet inte hur det kommer att gå för mig. Alltså. Jag vet att du är oskyldig. Jag vet att det inte var du som gjorde det. Alla vet det. Utom polisen då.” Hon gav David en menande blick och skrattade lite tvingat. ”Den där flickan förtjänade det. Vet du familjen mitt emot din? Dem med sonen som alltid bär blå hängselbyxor?” David som bara sett denne en gång nickade ändå. ”Dem i alla fall. Den här tjejen har knackat runt i hela kvarteret och erbjudit sig själv som barnflicka. När folk tackat nej har hon tydligen fått värsta utbrotten och slagit sönder saker. Något fel på henne, antar jag. Men du vet Alex och Petra, som bor längre ner på gatan, de tackade ja men redan första dagen kastade de ut henne igen. Hon hade tydligen försökt kväva deras barn med kuddar och slagit dem. Sa jag att det nog är något fel på henne? Aja, de försökte ju förstås kontakta flickans föräldrar, men det visade sig att de var döda. Dog för någon vecka sedan bara. Det sägs att det var flickan som gjorde det. Hon var här för bara en dag sen och frågade om jag hade barn hon kunde få leka med. Herregud, alltså. Jag slängde igen dörren i ansiktet på henne.” Hon rättade till några papper på bordet, puffade upp soffans kuddar och gav David en allvarlig blick. ”Men den här familjen mitt emot dig, med sonen, brukar ju inte prata så mycket med oss andra, vi här uppe på gatan alltså, så de hade inte hört något utan tackade ja. Har du sett sonen? Värsta såret i huvudet alltså. Vet inte riktigt hur det gick till, men snacka om att pappan blev förbannad. Så han gick och pratade med alla andra då, va, och de kom överens om att de inte kunde låta flickan fortsätta. Om polisen inte kunde ta henne, av Gud vet vilken anledning, så skulle de göra det. De kom ikapp henne på lekplatsen. Men det spårade ur lite. Pappan till sonen som blivit skadad fick typ värsta psykbrytet, drog fram en pistol och sköt henne, där på lekplatsen. Fattaru? Han s-k-ö-t henne. Ja, sen fanns det väl inte mer att göra. Flickan sprang iväg in i skogen, men hon var ju halvdöd redan så vi lät henne springa.”

”Vi? Menar du att…”

”Ja, alla vi som bor här på gatan.” Kvinnan fick tårar i ögonen. ”Åh, jag ångrar mig David, det gör jag, tro inte att vi alla är kallblodiga mördare. Men sedan fick de för sig att skylla på dig. Ja, ingen kände ju dig, du verkar ju inte ha någon familj som bryr sig om du skulle åka in, och ingen behövde ju veta vad som egentligen hänt. Snälla David. De är inte som du och jag. Den där flickan förändrade dem. De dödar dig.”

Kapitel 8

Ryggen värkte och David kände ett svagt illamående bubbla upp inom sig.

”Vart är pistolen?” Förhörsrummet, som egentligen inte var ett förhörsrum, utan polisstationens fikarum, fylldes av mannens hesa röst.

”Jag har ingen pistol.”

”Med vad sköt du då flickan?”

”Jag sköt inte flickan.”

”Ditt blod fanns på kniven, hon brukade besöka dig, du var den ende som fanns där ute i skogen, du verkade inte särskilt skärrad när vi fann dig, du verkar inte särskilt skärrad nu heller och vem annars?”

”Okej, jag erkänner, det var jag.”

”Vad sa du?”

”Jag sa att det var jag som gjorde det.”

”Men… varför?”

”Varför inte? Hon var psykopat, mentalt störd, kalla det vad du vill. Hon förtjänade det.”

Lasse kom in i rummet och tog den blonderade mannen med sig ut. Kaffemaskinen gick på högvarv medan David satt ensam kvar på stolen vid det runda bordet. Varför han gjorde det här? Nå, låt oss säga att de grå betongväggarna, de hånskrattande ansiktena och gallret för fönsterna inte längre skrämde honom lika mycket som det som fanns utanför dem.