Flickan som var stum.

Jag tror jag skrev den här i början på sexan...

Mumlet steg när jag satte min fot över tröskeln, ingen hade tagit en notis om mig. Läraren med grått tunt hår, stod böjd framför en svarthårig pojke. Alla var fullt upptagna med vad dem höll på med.

Efter någon minut verkade en tjej lägga märke till mig. Hon hade långt blont hår och stora blåa ögon. Hon såg in i mina mörka bruna ögon och jag fick en känsla av att nu händer det. Jag vände bort blicken och insåg att mumlet tystnat.

Alla hade ögonen på mig och en svag rodnad steg på mina kinder.

Läraren och den svarthåriga pojken pratade fortfarande och en blond kille försökte få lärarens uppmärksamhet på mig. Han harklade sig högt och även fast inte läraren reagerade gjorde den svarthårige pojken det. Han såg upp Hans ögon var lika bruna som mina och hans hår lika svart. Vi skulle kunnat vara tvillingar om det inte hade varit så att jag var en tjej. Han såg snäll ut och så log han mot mig. Men så vändes min uppmärksamhet mot magistern som hade ställt sig upp, och med mörk stämma börjat tala till mig.

 ”Så. Du kom i alla fall. Lite sent, men det gör inget.”

Han fortsatte, men vände sig mot klassen.

”Det här är Melinda, er nya klasskamrat. Hon har nyss flyttat hit från Sveriges huvudstad, Stockholm alltså.”

Jag stängde av. Jag orkade inte med hans pinsamma prat. I stället kollade jag på den svarthåriga pojken. Han granskade mig, liksom alla andra.

När jag insåg det så steg rodnaden ännu mer och mina kinder var röda som två tomater.

Jag vände bort blicken igen.

 ”Eller hur Melinda?”

 Jag svarade inte, kunde inte få upp munnen som vanligt.

 ”Eller hur Melinda?” Upprepade han.

Jag fick fortfarande inte upp munnen.

Jag visste att det skulle bli så här förr eller senare.

 ”Melinda..? Hör du mig?”

Jag hörde honom, så jag nickade.

 ”Kan du prata?”

Ja, nu kom den oroväckande frågan.

Jag bara stod still som förstenad. Ville inte neka, trots att det tryckte på.

 ”Hör du mig?”

Jag nickade igen, han hade visst upprepat frågan.

 ”Kan du Prata?”

Samma fråga igen, och nu tryckte det på tills det kom ut. Jag skakade på huvudet och tittade ner på golvet.

 ”Kan du inte prata?”

Inget svar…

Han höjde på ögonbrynen och sa till resten av klassen.

”Eh…ja, jag kommer nog snart. Ska bara kolla upp en sak!”

Och så trängde han sig förbi mig och rusade genom korridoren.

Kvar stod jag och rodnade vidare. Alla var helt tysta i klassen. Inte ett ljud hördes. Mitt hjärta hade stannat och jag trodde jag skulle svimma. Men det var inte över än, jag visste att inom kort skulle han komma tillbaka och säga att han bara glömt läsa den raden som stod någonstans i mina papper, och då skulle han avslöja det uppenbara.

Just som jag tänkt det kom han tillbaka in genom dörren.

 ”Ja nu är jag tillbaka.” Sa han och flinade. ”Jag har varit på mitt kontor och hämtat lite papper om dig Melinda.” Han log mot mig.

Jag besvarade inte leendet.

”Jag borde kanske egentligen ha tittat lite noggrannare, men för idag är jag bara vikarie. Jag heter Per, Melinda. Förlåt för min dumhet.” Han log stort. ”Klassen, Melinda är stum.”

Alla i klassen stirrade ännu mer intensivt på mig. Vadå stum? tänkte de nog.

”Ja, Melinda du kanske vill sätta dig ner. Vi har en ledig stol där borta.”

Platsen var bakom den blonda pojken, och bakom mig skulle en brunhårig kille sitta. På andra sidan om mig, bredvid mig, skulle vara en till mörkhårig pojke. Nästan helt omringad av killar var jag. På andra sidan om mig fanns väggen.

Nu var det visst dags för alla att fortsätta, men efter att ha gått genom hela klassrummet på väg till den höga stolen, satt jag som förstenad utan något att göra.

Jag kollade mig omkring, det var ett stort klasrum, med vita väggar, många fönster och röda gardiner. Golvet var i slitet linoleum, och rakt fram fanns en stor vägg, inte täckt av något alls.

Däremot var det tre gånger tre bänkar. D.v.s. tre bänkar bredvid varandra och två bänkar bakom varenda bänk som var först. Det där var ingen bra förklaring, men det är svårt, och jag hoppas folk förstår det ändå.

Efter fortsättningen på mattelektionen så skulle jag presenteras för alla. Jag fick skriva det jag ville säga. Jag tror ingen förväntade sig att jag skulle vara bra i skolan, snarare tvärtom