En helt vanlig början.

 Kunde inte bestämma mig för hur den skulle fortsätta så jag började på en annan istället och glömde bort den här. Som vanligt.

Han är en helt vanlig tonåring, sexton år kanske. Han har en rufsig kortklippt frisyr och en nyfiken glimt i ögonen. Han är ungefär en och åttio lång och liksom uttänjd i hela kroppen – så som någon som växt väldigt mycket på kort tid. Vilket han också har eftersom han är tonåring. När han var liten var han rätt kort, nästan kortast i klassen och definitivt mindre än alla tjejerna, men efter att ha fyllt fjorton någon gång i maj, spurtade han iväg.

John heter han men han kallas för Jonny. Jonny Svensson.

Han har en lillasyster som går i fjärde klass och älskar lila. Hon har nästan alltid håret uppsatt i två små tofsar och så heter hon Lily. De bor tillsammans med sin pappa i ett rött hus med vita knutar mitt i landet Sverige. De har en blå Volvo som står parkerad i ett garage några meter från själva huset.

Familjen Svensson bor inte mitt i staden, de bor mitt i bygden. Det ligger säkert bara sju hus i omgivningen. Alla känner alla och har gått på samma dagis och umgås varje midsommar och påsk. Förr firade man jul tillsammans också men den traditionen bröts när Fredrikssons som skulle ordna julbordet och inbjudningarna bestämde sig för att resa till Kanarieöarna istället, och Nilssons med sina sju barn fick förhinder i och med vinterkräksjukan.

Kvar fanns Jonnys familj och de kom inte så bra överens med också kvarvarande Anderssons så de beslutade att fira jul på skilda håll istället – vilket betydde att de julklappar Jonny och Lily redan köpt till sina kamrater i den frånvarande familjen Fredriksson gavs bort till deras far istället eller lämnades anonymt i deras mammas nya familjs brevlåda.

Mamma Hanna hade lämnat sin familj när Jonny var tio eftersom att hon träffat en ny kille. Deras pappa hade blivit helt förkrossad och var som en robot i tre år innan han skärpte till sig och på Lilys begäran började leta efter en ny person att dela sitt liv med. Det var en pinsam period tyckte Jonny eftersom att han då var tretton och precis börjat högstadiet och fått nya kompisar. När de hängde med hem till Jonny stod pinsamma pappa där och viskade inte särskilt diskret om den nya vännen möjligtvis kände någon lämplig singel.

Isbjörn.

En vit isbjörn i en blå luftballong.

Den här skrev jag. Alldeles nyss. För att han hänger i vårt vardagsrum.

Jag är en vit isbjörn. Jag har aldrig hört talas om en isbjörn som inte är vit. Så jag är vit. Fastän pälsen ibland kan tyckas vara gul. Och jag har svarta ögon och svart nos, stora tassar och runda öron som hör allt och inget. Människors mummel förstår jag mig inte på. De bara pekar på mig och kallar mig söt.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong. Korgen är tjockt flätad av människohand. Jag får bara plats om jag står på två tassar, baktassarna. Härifrån ser jag allt. Hela världen. Hela min värld. Det blåser aldrig i min värld.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket. På ena sidan av den kalla luftballongens sida, sitter det en död harkrank. Jag undviker helst att titta på den. Jag förstår inte varför ingen människa valt att plocka bort den, de som säger usch till allt. Allt utom en död harkrank.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket och bara rör på sig om en människa väljer att peta på den. Vilket de inte har gjort på länge. Så jag känner mig oftast ensam. Det finns ingen annan isbjörn här. Bara jag och människorna som vandrar runt mig.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket och bara rör på sig om en människa väljer att peta på den, eller om taket rämnar. För det kan det göra. Om jag har otur. Det knakar lite oroväckande ibland. Min luftballong fastnade i taket för snart tre år sedan, och jag har varit stillastående i ... i sexton år - för jag är en dekoration i ett hus. Ett rött hus i en liten ort någonstans i Sverige där vita isbjörnar inte finns. Inga isbjörnar alls. Förutom jag. Men jag räknas inte. För min päls kan tyckas vara gul ibland. Och min blå luftballong, flätad av människohand, har fastnat i taket.

Det var alltför speciellt.

Den här texten är - sjuk. Jag hade för lite fantasi och temat på en novelltävling var ondska, typ.  

 Hon är lite speciell. Året är 2009. Det är den sjuttonde maj. Hennes hår är blont. Bussen går 14.30. Klockan är en halvtimme kvar. Hennes ögon är blå. Det ösregnar. Folk är varmt klädda. Hon springer. Radion skriker ut sina låtar inifrån en restaurang.

  Den vita lappen med gula rutor och svart text är datorskriven. Den beskriver hur, när och vart man bör befinna sig för att kunna kliva på en buss med fler än trettio säten och lugnt sitta ner medan man förs mot den hållplats där man ska av. Hon sitter längst fram. Sätet är blått.

  Busschauffören saknar något i den övre tandraden. När hon klev på glittrade guld mot henne.

Han tog emot mynten och räknade långsamt ihop den summan som hon skrapat ihop och tiggt sig till, innan han med hastigheten av en snigel lät dem falla ner i börsen med ett klirrande ljud som skar i hennes öron. Han är trettiosju år.

  Utanför fönstret, som är smutsigt av dåliga andedräkter och bär spår efter alltför närgångna ansikten, ser hon att de passerar konstmuseet, teatern, köpcentret och pizzabutiken. Hon känner minnets doft av en pizza som representerar de fyra årstiderna, vilket tillför minnets ljud av Vivaldis symfoni och får henne att slappna av till en sådan grad att ögonlocken sakta sluts. Det tjuter till.

  En mörkhårig person fyra säten bakom har varit klarvaken under den korta färden, endast mer upphetsad av den skrikiga låten som spelats i de svarta hörlurarna i en oändlig evighet och sedan börjat om igen. Hans ben som är täckta av ett par slitna jeans har darrat lätt och handen har klappat takten mot knäet samtidigt som munnen format ett väsande ljud som enligt många innebär en hes vissling. För en halv sekund reste han sig upp och nu pressar han fingret mot den röda knapp som fångat hans blick och hållit den kvar sedan han klev på bussen. Mannen är helt ovetande om hennes existens.

  På bussen sitter förutom den mörkhåriga och den speciella, tolv andra personer som lever sina liv enligt idealet och ständigt anpassar sig efter nya moderniteter. Sju av dem är kvinnor över fyrtio. Tre är tonåringar. De sista två är män. Alla stirrar på den mörkhåriga.

  De har stannat utanför ett stort tegelhus, som enligt hennes beräkningar är åtta och en halv meter högt och på ett ungefär etthundratrettionio meter i bredd. Hon räknar dess fönster när dörrarna öppnas framför henne och fotsteg närmar sig bakifrån. Hennes koncentration falnar och ögonblicket därefter har hon vridit på huvudet för att låta ögonen begrunda mannen som närmar sig i den trånga gången. Då sker det.

  För en timme sedan bestämde sig busschauffören, som saknar något i den övre tandraden, för att fullständigt strunta i den obligatoriska städningen i bussen innan avfärd som främst är till för att passagerarna inte ska behöva utsättas för fulla plastpåsar och fastklämda tuggummin samt kvarglömda personliga tillbehör som kan få en att avstå från ett säte. Istället satte han sig bakom ratten, tryckte på radion och såg hur regnet började falla.

  De mörka ögonen är vilt uppspärrade när den lilla digitala klockan som är fastskruvad i en liten mörkgrå apparat som vilar på det säte som just nu är till höger om den mörkhåriga mannen, slår över från noll, noll, noll, ett till fyra ovala symboler. Musiken i de svarta hörlurarna tystnar en gång för alla och det enda som hörs när elden och röken etablerar sig är trafiken som brusar utanför.

   Hon ser när mannen äts levande. Likt ett monster som huggit tag i honom dras han bakåt och försvinner i ett tjockt moln av rök. Sedan slår värmen emot henne och smärtan tränger in i hennes medvetande. Allt är svart.

  Han var lite speciell. Året var 2009. Det var den sjuttonde maj. Hans hår var rödlätt. Bussen avgick 14.00. Hans ögon var blå. Det ösregnade. Folk var varmt klädda. Han sprang. Radion skrek ut sina låtar inifrån en restaurang. Ett flin brer ut sig över hans kantiga ansikte när armbandsurets visare slår över till 14.15 och han hör hur skriken fyller tystnaden och himlen lyses upp av eldens ljus.

Alvens Öde

Ja, den här är i stort behov av renovering. Om man kan uttrycka det så.

Föreställ dig en alv.
En söt liten alv med blek hud och klara bärnstensfärgade ögon. Han ser på dig, och ler försiktigt. Hans blonda hår är vildvuxet men kortklippt.
Den här alven har en magisk förmåga, ser du det? Hans hand är knuten runt något och längs hans handled rör sig en magisk linje av glittrande pärlor. Likt alla alver är han fångad i någon sorts tidlös rymd, frusen i sin utveckling och för evigt ung. Men han har precis som människor upplevt en barndom. Som nyfödd utvecklas en alvs magiska förmåga – om den alls kommer att finnas - den dyker upp först i sinnet och sedan ögonen och det är den som avgör alvens ögonfärg. Alla har inte kontroll eller kännedom om sin magi, deras ögon är alltid grå.
Men den här alven riktigt sprudlar av magi. Det flyter i hans blod och påverkar dig redan nu, faktiskt redan från första stund han såg dig. Det är den som får dig att fortsätta föreställa dig honom. För alver existerar inte, de livnär sig på människors fantasi och dyker bara upp i absoluta nödlägen som hotar deras natur.
Men du har fångat hans intresse, du har fastnat i hans nät av fantasier och han har blivit fullt verklig.
Alvens namn är Zasha.
Hans framtid bleknade bort utan att han rörde en muskel.
På 1800 talet börjar Zashas berättelse. Det är då första skymten av människovärlden visar sig för alverna. Det är sjunde februari 1842 som en man, belägen i norra England, tänder eld på sitt eget hus och därmed av misstag bränner ner hela kvarteret. Lukten som uppstår när möbler bränns sticker fortfarande i näsan när han skyndar nerför gatan

Normal.

Det här skrev jag mest för att kunna lägga grund för en framtida idé. Jag visste inte alls vad det skulle handla om, om jag fortsatte skriva på den här. Den fick helt enkelt heta Normal.

Jag satt inne hos vaktmästaren. Det var ett litet rum, helt överfullt med höga skåp överallt och på väggen precis bakom honom hängde en enorm anslagstavla överfull med nycklar och papper i blandade färger. I mitten av rummet stod ett skrivbord och vaktmästaren satt på ena sidan medan jag satt på den andra. Så fort han rörde sig flög ett papper ner från en av de många högarna som slarvigt låg utspridda kors och tvärs över skrivbordet. Jag hade redan böjt mig ner flera gånger för att plocka upp både efterlysningar och klagomål samt några mysko brev från kommunen. Det var bäst att inte titta allt för noga på sådana papper.
  ”Jane Allison” läste vaktmästaren från en lapp jag precis gett honom. Han tittade på mig. Han hade ett så där lite knäppt utseende. Mörka ögonbryn och tunt ljust hår som inte lyckades täcka skalpen. Han var antagligen runt 65 års åldern men om man bara fokuserade på ögonen kunde man knappt tro att han var över fyrtio. De var ljust blå, klart isande blå. Små hökögon som följde minsta rörelse och verkade kunna se allt. Hans näsa var lätt nedåtböjd och lika rak som en bokrygg. Han hade en rätt kraftig käke och små, tunna läppar som han nu hade pressat ihop efter att ha uttalat mitt namn. Han hade ett ärr som gick längs högra kinden. Jag kunde inte släppa det med blicken.
  ”Ja.” Jag rätade lite på ryggen. ”Det är jag.”
Det satt dessutom en stor klocka över dörren som tickade högt och envist. Jag räknade till åtta sekunder innan vaktmästaren öppnade munnen igen.
  ”Ska börja i… 9d? Hemklassrum, översta våningen i korridoren längst till höger. Skåp på våningen under …” han suckade, vände sig om, och plockade ner en nyckel från anslagstavlan. ”Skåp nummer 243. Här. Var försiktig. Hundraåttio spänn för en ny. Här har du schema.” Han sneglade upp mot klockan. ”Första lektion om tretton minuter och sju sekunder. Sjutton klasskamrater. Lärare: Adam Smith. Ska jag visa dig till skåpet så får du nyckeln där?”
 ”Ja, det skulle vara bra”, nickade jag nervöst och kände redan panik inför att träffa de andra i min klass. Jag hade varit på besök några gånger innan på skolan för att se hur det såg ut och så där, men nu skulle det verkligen bli min skola och jag skulle snart få träffa människor som jag kanske skulle känna för resten av mitt liv.
  Vaktmästaren reste sig upp. Han hade en mörkt grå tjocktröja på sig och på ryggen stod skolans namn tryckt och så hans namn på framsidan. Jonathan Davis. Han hade slitna jeans på sig också, de satt jättelöst på honom och eftersom han inte såg ut att vara i så bra kondition fick de honom att se ännu större ut än vad han kanske egentligen var. Jag började fundera på vad eleverna tyckte om honom.
  Vi gick genom tre långa korridorer innan vi gick upp för en trappa och hamnar i en riktigt ljus lokal. Det stod en del bänkar i ek placerade lite varstans i rummet och så var det ett par bord längs väggen, men annars mycket tomt. Vaktmästaren Jonathan ledde mig vidare genom rummet och upp för en stentrappa. När vi kommit upp en våning blev det påfallande mycket mer människor. Längs med höger sida följde skåp i en blekt grön nyans. En del av skåpen var öppna och det stod elever och pratade livligt med varandra. De hade säkert jättemycket att berätta för varandra eftersom det var första dagen på terminen efter ett sommarlov.
  Ibland går det liksom att se skillnaden mellan folk och folk. Efter att ha följt korridoren ut och stannat framför ett skåp – tittade jag mig snabbt runt för att försöka se hur eleverna såg ut. I det stora fönstret som var strax bredvid mitt nya skåp, satt det tre tjejer och två killar. De såg trevliga ut men väldigt överdrivna. Tjejernas ögonfransar var nästan läskigt mycket längre än mina och deras kinder lyste av brunkräm. Alla tre var blonda, men det syntes att bara en av dem var en äkta blondin.