Heter den här. Jag minns inte varför längre.
En man som i förra veckan fyllt fyrtiotvå stiger in i rummet. Han har kraftig käke, lätt krokig örnnäsa och läppar smala som streck. Hans djupt gröna ögon och mörka hårman ger honom ett respektingivande utseende.
Fast mannen har kommit lite ur form, och en kropp som tidigare varit muskulös och imponerande är numera lätt överviktig och otränad. Men hur mannen ser ut är inte vad personerna i rummet tänker på när han dyker upp. Faktum är att de inte ser honom överhuvudtaget. Av tjugotvå personer i rummet är tjugoen blinda. Deras vidöppna ögon är fuktigt beslöjade, men hörseln nästan övernaturlig. Deras huvuden vrids mot dörröppningen och rycker sedan till när mannen yttrar sig.
”Ni må vara blinda, kära kollegor, men ni har inte förvandlats till dumskallar. Berätta era motiv för det här högst olägliga mötet och avskeda den man som förde mig hit för han vet vägen. Och den här platsen är endast avsedd för våra öron, inte främlingars – kom ihåg det nästa gång. Se till att få hans minne justerat också. Det krävs bara lite hypnos, antar jag.”
Deras reaktion på hans ord är inte vad han väntat sig. Lätt road sätter han sig ner på kortsidan av ett långbord varvid hans kollegor sitter. Hans blick är fäst på kvinnan mittemot honom. Hon har silvrigt, långt, hår som når till bordskanten och hyn bär spår efter många minnen, och på hennes högra kind syns ett blekt ärr.
”Mattias …” viskar hon med svag röst, tärd av förtvivlan. ”… du borde ha förstått. Du om någon borde ha sett tecknen! Du om någon skulle aldrig ha dykt upp!”
Hans flin övergår till en oförstående grimas men sedan sluts hans ögonlock sakta.
”Han vet mer än vägen hit, va?” mumlar han.
Alla rycker till när mannen som stått kvar vid dörren och betraktat dem, tar ett kliv framåt och osäkrar sitt vapen. Ljudet får en del att dra efter andan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar