Jag tänkte börja med slutet.

Och så här blev det. Utan vidare fortsättning...

Kapitel 26.  Som i en dröm.
Jag kliver av skeppet utan bagage. Jag kliver av iklädd en smutsgul t-shirt och slitna jeans. Ena armen är fortfarande svullen och kindens skråma svider. Men jag skattar mig lyckligt. Jag är tillbaks där vi började, med ett liv som väntar på mig - som har saknat mig. Daniel står bredvid mig.
  Det helvete vi levt i, i två år nu har upphört att existera. Framför mig står framtiden. I Axels hand vilar en mobiltelefon - så mycket mindre än jag mindes den.
  Daniel är först av oss att ringa. På tredje signalen svarar hon. Hans flickvän. Det känns konstigt eftersom jag själv nästan satt mig in i den rollen. Jag känner till alla hans svagheter och alla hans styrkor. Jag slår vad om att hon inte ens vet vad hans mormor heter.
  De pratar ett bra tag och tårarna rinner nerför Daniels kinder och jag kramar om honom och längtar tills det blir min egen tur. De sista ord som lämnar Daniels spruckna läppar är de tre ord jag så länge hoppats på att han ska säga till mig. Han skrattar och viftar med mobilen. Jag skrattar också. Jag är lycklig för hans skull.
  Nu ringer jag hem.

Kapitel 25. En resa av sorg.

Jag har ryggen mot skeppet. Jag stirrar på ön och på Sandras kropp, jag stirrar på Daniel och på Asha. Det känns konstigt att tvingas lämna dem. Jag kan bara inte. Jag vill inte.
  Axel lägger handen på min axel och vänder mig om. Han mumlar vackra ord som jag inte förstår, han pekar på skeppet och han ser bedjande på mig. Jag möter hans blick. Jag vill hemskt gärna följa med honom tillbaka, men civilisationen känns så avlägsen. Dessutom vill jag bort från dödens ö. Jag vill bort från vildarna och bort från stranden. Jag vill bort från Sandras kropp och blodspåren i sanden.
   Men jag vill stanna hos Daniel och Asha. Jag vill kasta mig i havet utanför hyddan och jag vill springa mellan palmerna och skratta med Sofie och ...

Sen blev det inget mer. Eftersom det här är första halva novellen/berättelsen jag publicerar så får den även bli en symbol för hur svårt jag egentligen har för att komma vidare, och för hur mycket jag vill ändra på i efterhand. Jag är enormt kritisk mot mig själv men tänkte lägga upp alla texter här istället för att bara kasta dem. Så ni får bara acceptera att en del är urusla.