Den här skrev jag. Alldeles nyss. För att han hänger i vårt vardagsrum.
Jag är en vit isbjörn. Jag har aldrig hört talas om en isbjörn som inte är vit. Så jag är vit. Fastän pälsen ibland kan tyckas vara gul. Och jag har svarta ögon och svart nos, stora tassar och runda öron som hör allt och inget. Människors mummel förstår jag mig inte på. De bara pekar på mig och kallar mig söt.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong. Korgen är tjockt flätad av människohand. Jag får bara plats om jag står på två tassar, baktassarna. Härifrån ser jag allt. Hela världen. Hela min värld. Det blåser aldrig i min värld.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket. På ena sidan av den kalla luftballongens sida, sitter det en död harkrank. Jag undviker helst att titta på den. Jag förstår inte varför ingen människa valt att plocka bort den, de som säger usch till allt. Allt utom en död harkrank.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket och bara rör på sig om en människa väljer att peta på den. Vilket de inte har gjort på länge. Så jag känner mig oftast ensam. Det finns ingen annan isbjörn här. Bara jag och människorna som vandrar runt mig.
Jag är en vit isbjörn som bor i en blå luftballong som har fastnat i taket och bara rör på sig om en människa väljer att peta på den, eller om taket rämnar. För det kan det göra. Om jag har otur. Det knakar lite oroväckande ibland. Min luftballong fastnade i taket för snart tre år sedan, och jag har varit stillastående i ... i sexton år - för jag är en dekoration i ett hus. Ett rött hus i en liten ort någonstans i Sverige där vita isbjörnar inte finns. Inga isbjörnar alls. Förutom jag. Men jag räknas inte. För min päls kan tyckas vara gul ibland. Och min blå luftballong, flätad av människohand, har fastnat i taket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar