Hon är lite speciell. Året är 2009. Det är den sjuttonde maj. Hennes hår är blont. Bussen går 14.30. Klockan är en halvtimme kvar. Hennes ögon är blå. Det ösregnar. Folk är varmt klädda. Hon springer. Radion skriker ut sina låtar inifrån en restaurang.
Den vita lappen med gula rutor och svart text är datorskriven. Den beskriver hur, när och vart man bör befinna sig för att kunna kliva på en buss med fler än trettio säten och lugnt sitta ner medan man förs mot den hållplats där man ska av. Hon sitter längst fram. Sätet är blått.
Busschauffören saknar något i den övre tandraden. När hon klev på glittrade guld mot henne.
Han tog emot mynten och räknade långsamt ihop den summan som hon skrapat ihop och tiggt sig till, innan han med hastigheten av en snigel lät dem falla ner i börsen med ett klirrande ljud som skar i hennes öron. Han är trettiosju år.
Utanför fönstret, som är smutsigt av dåliga andedräkter och bär spår efter alltför närgångna ansikten, ser hon att de passerar konstmuseet, teatern, köpcentret och pizzabutiken. Hon känner minnets doft av en pizza som representerar de fyra årstiderna, vilket tillför minnets ljud av Vivaldis symfoni och får henne att slappna av till en sådan grad att ögonlocken sakta sluts. Det tjuter till.
En mörkhårig person fyra säten bakom har varit klarvaken under den korta färden, endast mer upphetsad av den skrikiga låten som spelats i de svarta hörlurarna i en oändlig evighet och sedan börjat om igen. Hans ben som är täckta av ett par slitna jeans har darrat lätt och handen har klappat takten mot knäet samtidigt som munnen format ett väsande ljud som enligt många innebär en hes vissling. För en halv sekund reste han sig upp och nu pressar han fingret mot den röda knapp som fångat hans blick och hållit den kvar sedan han klev på bussen. Mannen är helt ovetande om hennes existens.
På bussen sitter förutom den mörkhåriga och den speciella, tolv andra personer som lever sina liv enligt idealet och ständigt anpassar sig efter nya moderniteter. Sju av dem är kvinnor över fyrtio. Tre är tonåringar. De sista två är män. Alla stirrar på den mörkhåriga.
De har stannat utanför ett stort tegelhus, som enligt hennes beräkningar är åtta och en halv meter högt och på ett ungefär etthundratrettionio meter i bredd. Hon räknar dess fönster när dörrarna öppnas framför henne och fotsteg närmar sig bakifrån. Hennes koncentration falnar och ögonblicket därefter har hon vridit på huvudet för att låta ögonen begrunda mannen som närmar sig i den trånga gången. Då sker det.
För en timme sedan bestämde sig busschauffören, som saknar något i den övre tandraden, för att fullständigt strunta i den obligatoriska städningen i bussen innan avfärd som främst är till för att passagerarna inte ska behöva utsättas för fulla plastpåsar och fastklämda tuggummin samt kvarglömda personliga tillbehör som kan få en att avstå från ett säte. Istället satte han sig bakom ratten, tryckte på radion och såg hur regnet började falla.
De mörka ögonen är vilt uppspärrade när den lilla digitala klockan som är fastskruvad i en liten mörkgrå apparat som vilar på det säte som just nu är till höger om den mörkhåriga mannen, slår över från noll, noll, noll, ett till fyra ovala symboler. Musiken i de svarta hörlurarna tystnar en gång för alla och det enda som hörs när elden och röken etablerar sig är trafiken som brusar utanför.
Hon ser när mannen äts levande. Likt ett monster som huggit tag i honom dras han bakåt och försvinner i ett tjockt moln av rök. Sedan slår värmen emot henne och smärtan tränger in i hennes medvetande. Allt är svart.
Han var lite speciell. Året var 2009. Det var den sjuttonde maj. Hans hår var rödlätt. Bussen avgick 14.00. Hans ögon var blå. Det ösregnade. Folk var varmt klädda. Han sprang. Radion skrek ut sina låtar inifrån en restaurang. Ett flin brer ut sig över hans kantiga ansikte när armbandsurets visare slår över till 14.15 och han hör hur skriken fyller tystnaden och himlen lyses upp av eldens ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar